Kärlek ombord
Ingredienserna är oemotståndliga. Ett ståtligt segelfartyg, kanske det vackraste av dem alla. En kärlekshistoria mellan en äventyrlig kvinna av brittisk börd och en åländsk sjökapten, fostrad i en strävsam skepparsläkt. Och dessutom en dramatisk grundstöt
Många böcker har skrivits om fartyget Herzogin Cecilie, men när en koffert med brev och negativ öppnades på Åland blev det en bok till – skriven av Ulla-Lena Lundberg och fylld av fotografier som inte visats tidigare.
Den lilla staden Salcombe i Devon i England upplevde sin bästa turistsäsong någonsin 1936. Då stod segelfartyget Herzogin Cecilie på grund nära kusten, väl synligt för alla, och intresset var enormt. Tidningarna skrev sida upp och sida ner i flera månader om händelsen. Journalfilmer gjordes och visades som förfilmer på biografer runtom i landet.
Fartyget fick snabbt smeknamnet ”The Honeymoon Ship” i presssen. Det var definitivt en extra krydda att kaptenens fru var en högättad dam som en gång presenterats vid det brittiska hovet.
Försök gjordes att dra loss fartyget från grundet alltmedan besättningen kämpade med att lossa tonvis av vete som svällde och ruttnade. Efter sju veckor på grundet lyckades bärgningsförsöken, men glädjen blev kortvarig. Fartyget släpades till en sandbädd där skrovet så småningom knäcktes som en följd av hårda vindar och starka strömmar.
Fascinerande tidsbild
Många böcker har skrivits om det ståtliga fartyget och dess öde och i år kom en till – ”Hertiginnan och kaptenskan. Herzogin Cecilie och hennes krets” skriven av Ulla-Lena Lundberg och med fotografier av Pamela Eriksson, född Bourne. Hon var hustru till kaptenen Sven Eriksson som bar ansvaret den ödesdigra natten när fartyget gick på grund.
Varför ännu en bok? frågas i inledningen och det finns en konkret orsak. Freya Darby, dotter till kaptensparet, hittade en koffert som tillhört Pamela och som var fylld av brev och negativ tagna ombord på Herzogin Cecilie.
– Materialet var välsorterat. Det kändes som det var förberett för en biografi, säger Ulla-Lena Lundberg.
Per-Ove Högnäs, som tidigare gjort en film om fartyget, granskade bilderna och valde ut dem som ingår i boken.
Från olika världar
Sven Eriksson föddes 1903 på gården Pellas i byn Granboda på Åland. Hans farfar var bonderedaren Erik Petter Eriksson och framtiden var tidigt utstakad. ”Av pojkarna skulle det bli sjökaptener”, skriver UllaLena Lundberg.
Pamela Bourne kom från en helt annan värld. Född 1908 i Sydafrika och fostrad på internatskolor i England från tolvårsåldern. Hon studerade litteratur vid universitetet i Oxford men ville bli journalist.
Hon är 25 år när hon går ombord på Herzogin Cecilie i Australien. En av redaren Gustaf Eriksons affärsidéer var nämligen att ta ombord passagerare som betalade för sig – Pamela som skriver böcker om sina resor var en av dem.
”Pamela är betagen, allra mest av fartyget men per definition också av dem som seglar henne. Bland hennes många talanger finns en stor förmåga till vänskap och uppskattning så att hon står på god fot med alla ombord: pojkarna hon klättrar i riggen med likaväl som befälet som hon
äter med i mässen”, skriver Ulla-Lena Lundberg.
”En hemsk snobb”
När fartyget anlände till Europa och låg i Belfast gjorde Pamelas mor, Lady Bourne, en visit ombord ”och förstår att något hänt. Pamie strålar och blossar, och det är inte svårt att plocka ur henne vilka opassande passioner som rasat ombord.”
Kärleksaffären blev inte mindre komplicerad av att Sven redan var gift.
Lady Bourne blev rasande, milt uttryckt. Hennes brev till dottern osar av vrede över mesalliansen. Det är för henne en fullständig mardröm att dottern vill gifta sig med en son av simpla bönder, som saknar all skönhet och förfining. Sven har förvisso skaffat sig en viss polityr men han är trots allt av samma blod som sin tölpaktiga familj, anser hon.
”Du bäddar för hemska svårigheter för dig och dina barn, de kommer att bli fasansfullt handikappade”, heter det i ett brev.
– Min mormor var en hemsk snobb men samtidigt kan jag förstå henne. Hon hade satsat allt på att ge Pamela ett ståndsmässigt liv. Jag tror dock inte att min mor någonsin ångrade att hon gick sin egen väg och valde Sven, säger Freya Darby.
– Pamela fortsatte att skriva vänliga och trevliga brev till sin mor. Jag tycker att det är beundransvärt av henne att hon tycks tro på att ilskan går över och att hon inte bryter med sin mor, säger Ulla-Lena Lundberg och tillägger:
– Det är oerhört intressant hur 1930-talet framträder i breven. Fördomar som de som uttrycks av Lady Bourne är begränsade till den tid man lever i. Senare när hon på något sätt försonat sig med dotterns val väljer hon att tala om svärsonen Sven som den berömda sjökaptenen.
Till Sydafrika
Mörker och dimma i kombination med tidvattnet har angetts som orsaker till grundstötningen. Annat kan också ha bidragit som att släploggen möjligen lades ner för sent vilket i så fall gett felaktig information om avverkad distans.
”En viss fog för anklagelsen om vårdslöshet finns det också. Fartyget gick i mörker och dimma med alla segel satta och tog sig förbi Eddystones fyr på insidan utan att det noterades ombord”, skriver Lundberg.
Efter grundstötningen återvände kaptensparet till Åland där de får två barn – Sven-Cecilie 1936 och Freya 1938. Efter kriget emigrerade familjen till Sydafrika där man sedermera köpte en egen farm.
– Tiderna var dåliga på Åland och mina föräldrar hade inte ekonomiska möjligheter att köpa sig ett eget ställe här. Troligen hade mormor ett finger med i spelet att vi flyttade till Sydafrika, säger Freya Darby.
Sven dog dock ung i cancer, endast 51 år gammal.
Pamela flyttade till Åland 1981 där Freya med familj redan bodde. Hon dog 1984.
Tabubelagt ämne
När Freya växte upp talade hennes föräldrar inte om Herzogin Cecilie. Det var först 1958 när Pamela skrev boken ”The Duchess”, som två år senare kom på svenska med titeln ”Hertiginnans sista resa”, som Freya började förstå vad hennes föräldrar varit med om.
Ulla-Lena däremot, som har sina släktrötter i en granngård till Pellas, hörde som barn hur de vuxna talade om grundstötningen. Men det fanns en tydlig gräns – ämnet berördes aldrig när man gick på kalas till Pellas. Där var haveriet alltför smärtsamt att tala om.
– Tiden med de stora segelfartygen hade inte en lika stor ekonomisk betydelse för åländsk sjöfart som bondeseglationen eller senare passagerarsjöfarten men glamouren var desto större, åtminstone under de sista decennierna, säger Ulla-Lena Lundberg.
”Det är en hel era som seglar mot sin upplösning: vackrare fartyg och suveränare sjöbefäl skulle aldrig segla på haven. När fartygen låg i hamn uppvaktades befälet intensivt av journalister och ortens nobless som tävlade om att bli bjudna ombord och i sin tur få paradera en segelfartygskapten på sina egna bjudningar”, skriver hon i boken.