Urgammal kristendom och rik historia
Tack vare en forskare och en författare i Finland som fördjupat sig i Armeniens historia har vi i år fått en bok på svenska om armenisk kulturhistoria.
LITTERATUR
Serafim Seppälä
Öster om Ararat – En bok om skönhetens och lidandets Armenien (Araratista itään – 12 avainta kauneuden ja kärsimyksen Armeniaan, övers. Svante Lundgren) Förlaget Artos & Norma 2017
Serafim Seppälä, professor vid Östra Finlands universitet utgav år 2007 boken Araratista Itään – 12 avainta kauneuden ja kärsimyksen Armeniaan. Svante Lundgren, docent vid Åbo Akademi, i dag knuten till Lunds universitet som forskare i judaistik, har översatt boken tio år senare, Öster om Ararat – En bok om skönhetens och lidandets Armenien.
Översättningen innebär också en uppdatering beträffande de senaste årens utveckling i Armenien.
En vacker, drabbande mosaik
För den som vill bekanta sig med en ny kultur, för den historiskt intresserade och för resenären fungerar boken som en källa att ösa ur. Själv läser jag boken också som ett vittnesbörd – över ett folk vars historia varken blivit tillräckligt berättad, hörd eller erkänd.
Bokens tolv kapitel spänner över tiden från Grigor Upplysaren och kristnandet av Armenien till det självständiga Armenien och dagens Jerevan, alla tiders metropol. Kapitlen kan läsas utifrån det egna intresset och också inom varje kapitel kan man hålla sig till de områden som berör mest. I slutet av boken finns uppgifter om litteratur, tips på internetsidor och en intressant historisk tidslinje från 5000 f.Kr. – med jordbruk i Ararat-dalen – fram till 2016 och påven Franciskus besök.
Serafim Seppäläs berättarstil präglas av munkens vänliga lyhördhet och forskarens analytiska skärpa. Han rör sig ledigt mellan olika teman och tidsepoker. Kommentarer ur vitt skilda synvinklar integreras till helheter kring de teman han behandlar. Det blir en vacker mosaik att hänföras, förstummas och drabbas av.
I de mera utpräglat historiska delarna av boken gestaltar han i huvudsak de händelser som fortfarande har betydelse för den armeniska identiteten och dagens armenier vilket ger historien en levande och angelägen prägel.
Serafim Seppälä har bland annat studerat armenisk konst, målning, film, litteratur samt hur hela identiteten påverkades och konstruerades av folkmordet och dess förnekelse. Hans bok kan till stor del läsas som en kulturhistorisk utställning av armenisk identitet. ”Jag väntade i 15 år på att någon skulle göra en bok om armenisk kultur på finska, men ingen gjorde det så jag bestämde mig för att skriva en själv”, förklarade författaren efter att boken utkommit på finska.
Prästmunk och översättare
Förutom forskare och stor vän av Armenien är Serafim Seppälä ortodox prästmunk, författare och översättare. Sitt dagliga bröd förtjänar han som professor i systematisk teologi och patristik vid Östra Finlands Universitet.
Sedan år 2001 har han besökt Armenien otaliga gånger både privat och som reseledare. Men den armeniska kulturen bekantade han sig med redan på 90-talet under sina vistelser i Israel och Syrien och då han under en årslång vistelse i Jerusalem bodde i det armeniska kvarteret i Gamla staden. Efter att han återvänt till Finland började han forska i den armeniska kulturen och historien, vilket resulterat i tre böcker, av vilka Öster om Ararat är den första och enda i översättning.
I det tysta har Serafim Seppälä också bidragit med olika kulturgärningar i Armenien, såsom översättningar, filmrecensioner, föreläsningar och artiklar. I fjol belönade den armeniska staten honom för hans insatser genom att tilldela honom fullt armeniskt medborgarskap. Ett slags hedersmedborgarskap kan man kanske kalla utmärkelsen.
Armenien är ett land som med sin urgamla kristendom, dramatiska historia och fascinerande högklassiga kultur starkt har berört många besökare. Att det som första land anammade kristendomen som officiell religion (år 301) har lett till att armenierna upplever sig som ett utvalt folk som kan säga: ”Gud har inte på århundraden svarat på våra böner men vi överger honom inte”.
För att kristendomen skulle kunna leva vidare behövdes ett skriftspråk och det blev munken och språkvetaren Mesrop Mashtots som i början av 400-talet skapade det armeniska skriftspråket med sitt eget alfabet, de speciella tecken som blivit en viktig nationell symbol.
Armenien hedrar Mesrop Mashtots på många sätt. Huvudgatan i Jerevan bär hans namn, utom under Sovjettiden då gatan fick bära Lenins namn.
Historia och religion hör samman
I den armeniska världsåskådningen hör historia och religion nära samman. Den första boken om landets historia, Armeniens historia av Agathangelos från medlet av 400-talet handlar följdriktigt om händelserna kring kristnandet. Det mesta av den armeniska historien har dock utspelat sig på den islamska lagens villkor. Den första muslimska erövringen skedde på 600-talet då armenierna blev tvungna att foga sig under den islamska lagens minoritetspolitik, dhimma, liksom det övriga kristna Mellanöstern.
Att Ararat nämns i bokens titel är naturligt. Det heliga berget utgör en fixpunkt i armeniernas folksjäl, konst och historia. Dess upphöjda gestalt reser sig över landskapet i det historiska Västarmenien på turkiskt territorium, med ett hinsides skimmer och som en sinnebild för ödslighet. Att Ararat i dag står på den turkiska sidan om gränsen som sedan 1993 är stängd och starkt kontrollerad bidrar till att berget också blivit en stark symbol för det förlorade landet.
Liksom Ararat har också Komitas (1856–1935) genom sitt livsverk som musikaliskt geni och munk, samt genom sitt hårda öde, blivit en symbol för skönhet och lidande. Hans arbete upphörde abrupt då turkiska soldater knackade på hans dörr i Istan-
bul den 24 april 1915, som innebar startskottet för folkmordet på armenierna i det osmanska riket. Komitas överlevde folkmorden men han återhämtade sig aldrig. Hans själ krossades och gick under tillsammans med hans folk.
Sina sista år tillbringade han på mentalsjukhus i Frankrike där hans öde väckte stor uppmärksamhet bland armenierna. Statskonservatoriet i Jerevan bär hans namn och 2015 öppnades det intressanta och vackra Komitasmuseet i staden. Bland de mest drabbande målningarna på nationalgalleriet i Jerevan finns Sarkis Muradyans målning Komitas sista afton från 1956.
Ett land på ruinens brant
Efter första världskriget och folkmordet var Armenien på ruinens brant. En stor del av befolkningen hade omkommit, alla politiska, kulturella och sociala institutioner som man under århundraden hade byggt upp var förstörda. Utmattade av hunger och sjukdomar önskade sig (väst)armenierna som flytt från Turkiet enbart skydd mot turkarna av Röda armén när den anlände till Jerevan i december 1920.
Jerevan med omgivningar hade annekterats av Ryssland redan 1828. Efter Oktoberrevolutionen år 1917 var Jerevan huvudstaden i den så kallade första självständiga Armeniska republiken som existerade i tre år (1918–1920). Efter Röda arméns intåg blev Jerevan huvudstad i Armeniska SSR och därmed en del av Sovjetunionen, vilket den var mellan år 1920 och år 1991.
Tiden under Sovjetunionen minns många armenier som god, även om intellektuella och präster fördes bort och kyrkan kördes i botten. Efter upplevelserna under det ottomanska imperiet upplevdes problemen som små. Ett litet säreget exempel är byn Lernamerdz som drabbades av en Leninväckelse efter Sovjetunionens fall och reste en två ton tung Leninstaty. Av byns 103 familjer blev 102 kommunister.
Mitt under den väpnade konflikten kring Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan (1988–1994) deklarerade Republiken Armenien sig självständig den 21 september 1991. I kapitlet om det självständiga Armenien får vi läsa om kriget men också om andra utmaningar armenierna har varit tvungna att tackla under sina första 20 år som självständig stat, som återuppbyggnaden efter den förödande jordbävningen i Gyumri 1988. Men det finns också glädjeämnen på vägen, som att samma år som Finland vann Eurovisionsschlagerfestivalen (2006) deltog Armenien för första gången och fick 10 poäng av Turkiet.
Ljusnande framtid?
I dag kan armenierna äntligen börja se ljust på sin framtid. Huvudsta- den Jerevan som 2018 fyller ärevördiga 2 800 år får ett eget kapitel i slutet av boken. Vi presenteras för dagens vin- och brandyproduktion med några riktlinjer för hur man väljer brandy att ta med hem, men vi får också veta att det fanns vingårdar i närheten av Jerevan redan på 700-talet f.Kr och att Noa, enligt Bibeln, anlade den första vingården när han tagit sig ner från Ararat. Därtill bjuds vi på en anekdot enligt vilken Churchill blivit så förtjust i armenisk brandy som Stalin bjudit honom på Jaltakonferensen att han därefter ville ha en flaska tillsänd sig varje år.
Översättningen gör både boken och författaren rättvisa. Svante Lundgren har själv forskat och skrivit om kristna minoriteter i Mellanöstern och om det armeniska folkmordet i böckerna I svärdets tid. Det osmanska folkmordet på kristna minoriteter (2009) och Hundra år av tveksamhet. Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion (2015). I översättningen ”hörs” författarens röst och lediga berättarstil lika bra som i originalet.
Det heliga berget utgör en fixpunkt i armeniernas folksjäl, konst och historia. Att Ararat i dag står på den turkiska sidan om gränsen som sedan 1993 är stängd och starkt kontrollerad bidrar till att berget också blivit en stark symbol för det förlorade landet.