Granen står så grön och grann i stugan
Vi brukade sjunga de gamla julsångerna under min barndoms julaftnar med min mor vid pianot med sin bärande sopran, min syster och jag som mediokra men entusiastiska medsångare och vår morbror och våra tre musikaliska kusiner som räddare i nöden. Det lät faktiskt riktigt bra. Särskilt minns jag de sånger som kunde ha handlat om vår egen ståtliga tremetersgran som behändigt fick plats i salen i den gammaldags Helsingforsvåningen med högt i tak där vi då bodde. Granen hade inhandlats på Salutorget och burits hem av min far och hans två döttrar, som stolt kånkade grantoppen mellan sig.
Den höga granen måste kläs med hjälp av en i högsta grad ranglig stege. I min barndom fanns inga elljusslingor; då var det levande ljus som gällde. Ljushållarna fästes en och en vid grenarna och försågs med stearinljus. Det var högtidligt när ljusen tändes för en kort stund och alla satt andäktigt tysta och betraktade dem. Då infann sig den verkliga julstämningen. Sedan släcktes ljusen och kvällen blev alldeles vanlig igen.
Så ståtliga granar har det inte funnits utrymme för i mina senare hem. Bor man i en stad får man ty sig till köpegranar. Av dem finns numera ett rikligt urval av skiftande slag och prisnivå, både sådana som har tagits direkt ur skogen och sådana som har odlats. En av mina väninnor tröttnade så effektivt på det eviga barrandet att hon införskaffade en slittålig, garanterat ickebarrande lagom stor plastgran – i rosa. Det kändes litet konstigt, men hon försäkrade sig om den goda barrdoften medels ett speciellt doftljus, som kunde släckas och tändas efter behag. Det var bara svårt att föreställa sig en grön doft tillsammans med en rosa plastgran …
Roligast var det under de många år vi bodde i skärgården och själva kunde gå i skogen och välja ut en julgran åt oss. Oftast var granen utsedd långt på förhand. Vi lärde oss småningom av bister erfarenhet att det var bäst att se till att det utvalda trädet var nåbart även med ett halvmeters snötäcke och sålunda inte stod alltför långt inne i skogen. Det var en alldeles speciell känsla att bära hem den nyhuggna granen och ställa den i stugan där den i sinom tid, uppklädd och eklärerad stod just så grön och grann som det heter i visan.
Det var högtidligt när ljusen tändes för en kort stund och alla satt andäktigt tysta och betraktade dem. Då infann sig den verkliga julstämningen. Sedan släcktes ljusen och kvällen blev alldeles vanlig igen.