Grubblaren som inte håller hov
Matti Vanhanens sätt att leda är en paradoxal kombination av att vara både medlande och väldigt målinriktad på det han bestämt sig för.
– Det fungerar så, att han arbetar i en förhandlande stil, men när något är klart upptäcker man att det egentligen blivit så som Vanhanen stakat ut, säger en person som arbetat nära honom.
Ungefär så beskrivs hans ledarstil: De stora linjerna är klara, men någon mikrostyrning sysslar Vanhanen inte med. Han ger andra friheter och tillit, samtidigt som han är målinriktad i vissa frågor han bestämt sig för.
Därför har det gett upphov till förvirring de gånger hans rutiner bryts – som när han bytt karriär till Familjeföretagarnas förbund, eller när hans relationer och privatliv rullats ut i skvallerpress. Med tanke på att han annars är så motvillig till att vika ut sig kan han samtidigt vara rätt så oförsiktig och obrydd om vad folk tänker – rentav trotsig, funderar en kollega.
Journalister som sett Vanhanen både som jagad statsminister och senare som gruppordförande och presidentkandidat har noterat att han ändå blivit annorlunda – mer lättsam. Den motvilliga undertonen är borta och samtal förlöper med mindre press.
Vanhanen har en del nära vänner, men för resten är han inte någon nära person. För politiska kolleger förblir han en saklig
Det fungerar så, att han arbetar i en förhandlande stil, men när något är klart upptäcker man att det egentligen blivit så som Vanhanen stakat ut
och jämn arbetskamrat.
Vanhanen är inte heller den som sitter och spekulerar eller breder ut sig fritt i grupp, beskriver en politisk kollega. Det har sina fördelar och sina nackdelar: I egenskap av partiledare rönte det uppskattning att han inte sysslade med att ”hålla hov”. Han hade alltså ingen egen klick av människor inom partiet som han skulle ha lyssnat mer på än andra.
Det gjorde honom visserligen neutral – men det fick honom också att verka som en ensamvarg mitt i maskineriet. Den tidigare partisekreteraren Jarmo Korhonen har senare skrivit av sig sin ilska över att Vanhanen var en ”skicklig solospelare” som lämnade andra partiaktiva ”i lejongropen” under valfinansieringsskandalen.
En sinnebild som många minns föreställer Vanhanen på skidor i Ruka – platsen där han bestämde sig för att reformera pensionssystemet. Även om bilden senare kompletterats med mera nyanser fick Vanhanen ryktet om sig att grubbla i eget majestät.
Intrycket kan förstärkas de gånger Vanhanen är så försjunken i grubbleri att han glömmer säga ”godmorgon”.
– Den som inte känner honom kan tro att han surar, men det handlar bara om att han är försjunken i sina tankar, beskriver en person som känner honom väl.
Den kompromissande stilen har fortsatt den här riksdagsperioden där Vanhanen leder utrikesutskottet. Han skapar inte motsättningar kring sin person.
I sin tidigt startade kampanj har Vanhanen varit pigg på att diskutera utrikes- och säkerhets- politiska frågor. Men en svårare nöt att knäcka är hans personliga värderingar – något som inte heller personer som arbetat nära honom fått reda på så mycket om. Han öppnar inte riktigt upp det, berättar en.
– Han är en person som inte gillar att babbla så mycket om sig själv, lyder ett omdöme.
Det kommer inte fram mycket annat än rätt allmänna värderingar, som att naturen är viktig för Vanhanen, och att han läser mycket. Värderingar som religion eller annat själsliv går han mer ogärna in på. Talar han om sig själv, så handlar det ändå om väsensfrågor som ligger utanför honom själv.
Vanhanen avslöjar sig inte ens med utbrott eller kraschande humör. Själv har han sagt att han aldrig blivit rasande. De personer som känner honom är beredda att ge honom rätt. På sin höjd kan han skifta färg en aning – men några raseriutbrott, det har tydligen inte hänt. Vem är en person som aldrig blir riktigt förbannad? Hur släpps ångorna ut? – Med humor – ett slags ironisk variant av självinsikt, säger en tidigare kollega.
Den som inte känner honom kan tro att han surar, men det handlar bara om att han är försjunken i sina tankar.