Väinö Linnas modernitet

Väinö Linna förtjänstfullt avdammad och hedrad hittar man inte i biosalongen – utan på stadsteatern i Lahtis. Där har torpartrilogin blivit teaterpoesi, anser Clas Zilliacus.

● Snart är det över. Under sekeljubilerandet har Finlands hela bestånd av memorabilia dammats av och vädrats och hedrats. Allt i skåpet har väl inte klarat av alla jämna år. Somligt hundraårigt kunde gott ha klivit ut genom fönstret. Men nu är året slut och resultatet kan inspekteras.

Högst uppe på republikens piedestal finner vi Väinö Linna. Han tronar så högt att spindelväven från taket kunde tänkas söka sig dit allra först. I regi av Aki Louhimies har Linnas okända soldater ytterligare en gång, den tredje, kommit god tvåa. Filmen drar rekordpublik. Också Edvin Laines Här under polstjärnan (1968) var en långkörare och lär ligga trea i landets filmstatistik. Den var, eller ter sig i dag, som en illustrerad klassiker och filmad talteater.

Men just nu, och spelåret ut, kan Linnas torparepos ses i en omvälvande uppdatering för scenen, med ett spännande nytt teaterspråk. Stadsteatern i Lahtis har satt upp en dramatisering i två delar, en storsatsning på två gånger tre timmar. Rimligt ofta visas bägge delarna samma dag och är man både klok och uthållig går man dit en sådan dag.

Den som har dammat av och hedrat Linna är Juha Malmivaara, regissör, biträdd av dramaturgen Ari-Pekka Lahti. Inte så, att de har bytt förtecken på Linna och gjort honom till modernist. Det finska litterära 1950-talets stora konfrontation gällde just modernistisk form mot traditionellt berättande som Linnas, och man kunde tänka sig att det nu skulle kännas piggt och djärvt att baxa in honom i motståndarnas fålla. Men i Lahtis görs det mer övervägt än så.

Visst hade traditionalismen arga vedersakare bland de modernister som då förnyade finsk fiktionsprosa. Men Linna själv ville snarare skjuta in sig på historiker av facket: dessa hade inte varseblivit – eller velat skriva ut – de tusen små skäl som gjort vårt lands historia så konvulsivisk. Linnas motbild var ett grodperspektiv, den ”livssyn projicerad på historien” som bär hela trilogin. Den tar spjärn i det lilla men ser stort.

Lika gör Malmivaaras regi. Det lilla är scenerna, tablåformade men ofta med flera simultana fästpunkter. De är robust rotade i Linnas språk. Hans repliker är fysiska nog för att praktiskt taget av egen kraft skapa sig det rum som behövs. Det stora är rörelsen i rummet, ett annat språk, en egenartad kollektiv uttrycksform. I Lahtis är Linnas Pentinkulma en bygemenskap som gjorts nästan genomkoreograferad (av Panu Varstala). Den gemensamma rörelsen sveper över scenen som vingslag genom historien. Det är ett sätt för den stora berättelsen att hävda sin överhöghet. Ett lödigt realistiskt material som torpartrilogin erbjuder annars övernog av plastiska rollporträtt och rentav relationsdramatik som publiken kan sugas in i.

Här under polstjärnan i Lahtis är teaterpoesi. Begynnelsens bibliskt enkla treenighet – kärret, gräftan och Jussi – finns med i bild från början till slut. Kärret svävar över skeendet i form av mäktiga stubbar med hängande rottrådar. Jussis gräfta har bytts ut mot två spadar. Instrumenterade med stor ömhet och grace används de inte bara för att bygga landet utan också som kryckor, urvisare, gravgrävare, heraldiska vapen, tranevingar. Kanske har jag lagt till något. Det här är teater som både när och utfordrar fantasin.

Det är också scenkonst i storformat. Man kan undra över att en teaterproduktionsinrättning i dag – i dubbelproduktion på sin huvudscen – vågar sig på laborationer av det slag Juha Malmivaara utför. Det är ju så att arbetsvillkoren för en konstnärlig teater mest bara har fjärmat sig från de ideal som handfast formulerades av Ralf Långbacka för fyrtio år sedan. De idealen avsåg långsiktigt ensemblearbete och gemensamma konstnärliga mål.

Jag tror svaret är att laborationerna har utförts någon annanstans, mer avsides. I detta fall har det sceniska språket prövats fram inom den fria gruppen Tredje rummet i Åbo, i Malmivaaras samarbete med sin koreograf. Grundkursen var avklarad innan språket började talas i Lahtis. Stor teater behöver små teatrar.