Trevlig är inget yrke
■ En av höstens nya komediserier som inte borde få gå obemärkt förbi är amerikanska Loudermilk. Bara det att Peter Farrelly regisserat och även varit med och skrivit manus gör den lovande. Tillsammans med brorsan Bobby har han regisserat bland annat en av tidernas dråpligaste tok-komedier, There’s Something About Mary från 1998.
Men nu är det tv-komedi som gäller, med en huvudperson som är så långt från ytligt trevlig som en människa kan komma. Sam Loudermilk (spelad av Ron Livingston, känd som bland annat en av Carrie Bradshaws pojkvänner i Sex and the City) leder samtalsgrupper för missbrukare och är en besvärlig typ, för att uttrycka det milt.
Sur och otrevlig, är vad han är; en riktigt kantig buffel som kan ge sig verbalt på helt främmande människor på stan med sina sarkasmer – och i sin svada är han både slagkraftig och fyndig. Så har han också en bakgrund som författare och musikjournalist, men dekade ner sig, blev nykter, och nu ägnar han sig åt att få andra att lyckas med samma sak. För det är vad den här serien handlar om, att hjälpa andra. Sam Loudermilk må vara burdus på ytan, men hans moraliska kompass är det inget fel på. Han förstår sig på människor på djupet, i synnerhet de luggslitna varelser han har att göra med.
Det här är de kantstötta människornas serie. Förutom Loudermilk själv och medlemmarna i hans samtalsgrupp, delar han lägenhet med den fryntlige polaren Ben Burns (Will Sasso), även han med en missbrukarbakgrund. Killarna får snart sällskap i lyan av ett annat olycksbarn (Anja Savcic) för vilken de öppnar sitt hem mot löfte om nykterhet. Till umgängeskretsen hör även Loudermilks kärleksintresse, grannen Allison (Laura Mennell).
Knepiga huvudpersoner är inget nytt numera; antihjältar är studieobjekt i var och varannan tv-serie. Trots sitt sätt är Loudermilk ingen osympatisk person, liksom serien heller inte är cynisk. Under den grova ytan finns en hel del värme, och för att vara en svart komedi är det rätt så feelgood. HBO Nordic