Ingen politisk dans på rosor

Finland lämnar vid årsskiftet bakom sig ett händelserikt politiskt år. Det har inte saknats dramatik och förändringarna har varit stora på partifältet.

Det har stormat i och kring regeringen, men den sitter kvar. Sitsen för statsminister Juha Sipilä (C) har flera gånger under året varit både obekväm och ostadig.

Det har bland annat berott på svårigheterna med de stora reformerna som fortfarande inte är helt lösta. Händelserna kring Sannfinländarnas sorti och den parlamentariska försvagningen av regeringsbasen i och med att Blå framtid nu är tredje part har även inverkat. Men också Sipiläs eget förhållande till och hantering av medierna har haft sin andel i dramatiken.

En av årets förlorare är statsministerpartiet Centern som i våras gjorde sitt sämsta kommunalval någonsin. Enligt Kantar TNS decembermätning för Helsingin Sanomat har C förlorat hela sex procentenheter i väljarstöd under året. Skillnaderna är överraskande stora i årets två sista opinionsmätningar. Taloustutkimus mätning för Yle, som publicerades på fredagen, ger partiet ett så bra resultat just nu att nedgången skulle stanna vid 2,5 procentenheter i år.

Det andra stora regeringspartiet Samlingspartiet har under samma tid ökat sitt väljarstöd med 2,4–3,8 procentenheter. Det står klart att deras anhängare är betydligt nöjdare med regeringens politik än Centerns.

Det hörs kritik mot regeringens två stora evighetsreformer, vårdoch landskapsreformen och det har tärt på relationerna mellan C och Saml. Det börjar på gräsrotsnivå gå upp för folk vad vårdreformen konkret kan komma att innebära och på Centerhåll är man inte alls övertygade om dess förträfflighet.

De tre regeringspartiernas sammanlagda väljarstöd har sjunkit med 7–10 procentenheter och ligger nu under 40 procent. Den största orsaken är att Sannfinländarna sprack efter partiets kongress i juni.

Händelserna dagarna före, under och genast efter kongressen är ännu inte helt klarlagda, men det är givet att de försvagade såväl statsminister Sipilä som hela regeringen och folkets tilltro till dem. Och för Blå framtid är framtiden oviss.

På oppositionssidan har SDP haft ännu ett svårt år. Det hjälpte inte ett dugg att ge Antti Rinne förnyat förtroende vid partikongressen som undantagsvis hölls redan i februari. På årsbasis kan partiet bokfö- ra en nedgång på 2–3 procentenheter, trots regeringens svårigheter.

De gröna var ända fram till augusti årets raket och landets näst största parti i några mätningar. Bytet av Ville Niinistö till Touko Aalto på ledarposten har sänkt partiets profil, synlighet och väljarstöd.

Sannfinländarna har under Jussi Halla-ahos första sex månader vid rodret gett en ensidig bild av att vara ett EU-skeptiskt och invandrarfientligt parti utan allmänpolitisk profil. Det tycks tilltala 8–9 procent av väljarkåren.

Ekonomin har varit gynnsam. Tillväxtprognoserna har under årets lopp ständigt skruvats upp och siffran för i år kommer sannolikt att landa på drygt tre procent. Sipilä och de övriga påpekar gärna att regeringens åtgärder nu har börjat ge effekt. Men vi vet först senare om det som regeringen har gjort, som exempelvis konkurrenskraftsavtalet, har varit till någon ekonomisk nytta.

Regeringen borde i stället vara orolig då statsskulden ökar trots de goda tiderna. Effektiva recept mot hållbarhetsunderskottet i vår ekonomi på lång sikt behövs fortfarande. Det är inte många fler än ministrarna i regeringen som till exempel tror att vårdreformen ska spara tre miljarder euro i årliga vårdkostnader på sikt.

Hösten väntades bli eldfängd på arbetsmarknaden, men utöver några kortare strejker har allting hittills förlöpt lugnt. De svåraste armbrytningarna är i alla fall ännu framför då de anställda inom den offentliga sektorn i januari ska förhandla. Personalen vill ha kompensation för att deras semesterersättningar skars ner avsevärt i samband med konkurrenskraftsavtalet.

Regeringen har många besvikna i de här grupperna och den nya modellen för att aktivera arbetslösa har upprört många fler än dem själva.