Ergebnisoffen

”Plötsligt sprider sig spekulationer om vad eller vem kunde komma efter Merkel.”

● För inte så länge sedan ansågs Angela Merkel vara en garant för politisk stabilitet. I början av året, då Donald Trump flyttade in i Vita huset, britterna inledde brexit-processen och Marine Le Pen hade en reell chans att vinna presidentvalet i Frankrike, hyllades den tyska förbundskanslern ibland som den fria världens ledare.

Merkel själv har aldrig velat axla en sådan roll. Men hon är tydligen övertygad om att hon ännu behövs efter tolv år vid makten – fortfarande nyfiken, som hon har påpekat, och med nya idéer för en fjärde mandatperiod.

● Valet i september resulterade i att Kristdemokraterna igen blev den största parlamentsgruppen, långt före den socialdemokratiska koalitionspartnern. Båda partierna drabbades dock av förluster. Samtidigt vann det högerpopulistiska AfD för första gången mandat också i förbundsdagen. Det liberala FDP, som hade hamnat under femprocentströskeln, kom tillbaka med ett ansenligt väljarstöd.

De nya maktförhållandena gör det ovanligt svårt att bilda regering. Att förbundskanslern ännu inte har lyckats är knappast hennes fel. Ändå undermineras hennes auktoritet. Plötsligt sprider sig spekulationer om vad eller vem kunde komma efter Merkel.

Försöket att få till stånd en koalition med liberalerna och De gröna misslyckades när FDP:s partiledare bryskt lämnade de långt utdragna förhandlingarna, tydligen rädd att kompromissa. Därför behövs SPD igen för att bilda en majoritetsregering. Men socialdemokraterna tvekar. De vill inte heller påta sig ansvaret för att styra landet.

Många inom partiet är övertygade om att man inte kan vinna i en koalition med Merkel. Socialdemokratin borde förnya sig i opposition, det kräver framför allt partiets vänsterflygel. Partiledaren Martin Schulz, som inte lyckades som kanslerskandidat, leder inte alls. Han föredrar att moderera debatten i ett oroligt parti.

● I början av december bestämde SPD:s partikongress att ledningen ändå borde tala med CDU/CSU. Men sonderingarna skulle vara ”ergebnisoffen”, det vill säga: utan att resultatet skulle vara givet på förhand. Alla optioner är fortfarande på bordet, hävdar Schulz: en koalition, stödet för en minoritetsregering och nyval.

Sonderingarna som inleds i januari skall inte dra ut på tiden. Enbart sex dagar är inplanerade. Efter det inkallas igen en extra partikongress som skall fatta beslut om koalitionsförhandlingar inleds eller inte. Debatten under den förra partikongressen pågick i åtta timmar och ingen talade öppet för ett regeringssamarbete.

Merkel har redan sagt att hon inte är beredd att leda en minoritetsregering. Det blir alltså antingen en koalition eller nyval. Alt tyder på att SPD har mera anledning att vara rädda för det än kristdemokraterna.

Därför är det inte uteslutet att partierna trots allt kan enas om ett nytt regeringsprogram. En rubrik kunde låta: EU måste reformeras. Emmanuel Macron har redan presenterat sina idéer, han väntar att Tyskland kommer Frankrike till mötes. Den chansen borde inte missas.

Politik är att vilja, brukade Olof Palme säga. Merkel har redan fått vara med om mycket. Och hon vill fortfarande. Hon utstrålar lugn och tillförsikt. Det är ännu för tidigt att fundera över hennes politiska arv.