Joan Didion skriver för att bringa klarhet i kaos
Den amerikanska författaren och journalisten Joan Didion skriver för att få reda på hur hon egentligen tänker och känner. För läsarna är det bara att tacka och ta emot.
Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
I tre eleganta, skenbart enkla meningar, sammanfattar Joan Didion den sorg hon sedan ägnar en bok åt att reda ut. Som skribent är Didion omsorgsfull vad gäller rytmen i de meningar hon författar och de här exemplen är inget undantag.
De ovan citerade meningarna inleder Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Didion skrev boken för att uthärda saknaden efter sin make John Gregory Dunne som avled av en massiv hjärtattack när han satte sig ner för att äta middag.
Paret hade nyss återvänt hem efter att ha besökt sin dödssjuka dotter Quintana som vårdades på intensivavdelningen. Ett och ett halvt år senare avled även hon.
Quintana Dunne Michaels död är ämnet för boken Blå skymning.
– En anledning till att vi är så rädda för att dö är att vi oroar oss för hur de som blir kvar ska klara sig när vi är borta. Men jag lämnar ingen kvar, säger Joan Didion sorgset, intervjuad i den färska dokumentären Joan Didion: The Center Will Not Hold.
Dokumentären är regisserad av hennes mans brorson Griffin Dunne och producerad av Griffin och Annabelle Dunne. I dokumentären möter vi en åldrad spröd kvinna med ett livligt intellekt.
Att skriva böckerna om de två älskade familjemedlemmarna var dels en metod att överleva sorgen, dels ett försök att hålla dem kvar.
– Jag ville inte att det första året utan dem skulle ta slut, medger Didion.
New journalism
Böckerna Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning är Joan Didions mest personliga litterära alster. Redan på 1960-talet blev hon sin generations ledande skribent i new journalism – journalistiska texter skrivna med den berättande teknik romanförfattare använder.
Då ansågs new journalism okonventionellt, i dag är genren etablerad. Termen new journalism lanserades av Tom Wolfe 1973.
Joan Didion är född och uppvuxen i Sacramento i Kalifornien. Hon var fem år när hon av sin mamma fick sin första anteckningsbok. Gåvan ackompanjerades av uppmaningen: Sluta gnälla. Roa dig själv med att hitta på historier i stället.
Dottern lydde och fortsatte skriva och fabulera när hon efter avslutad skolgång studerade litteratur vid Berkeley ”för att det var det man gjorde.”
Vid det laget hade modern tänt en annan gnista hos sin dotter. På den tiden utlyste tidskriften Vogue litteraturtävlingar där första pris var en tidsbunden anställning vid Vogues redaktion i New York eller Paris.
”En sådan tävling skulle du vinna”, ansåg Didions mamma och hon fick rätt.
Joan Didion landade på Vogue i New York och hennes karriär som skribent fick en flygande start.
– Vogue var en skola för litterärt begåvade på 1960-talet, säger den nuvarande chefredaktören Anna Wintour.
Under det tidiga 1960-talet mötte Joan Didion sin man, skribenten John Gregory Dunne. De två blev oskiljaktiga och varandras lojala supportrar.
Paret flyttade till Kalifornien för att, med Joan Didions ord, ”förlika mig med oordningen”. Vistelsen var tänkt att vara i ett halvt år men utsträcktes till 24 år.
Paret adopterade dottern Quintana – ett barn om vars bakgrund ingen visste något och Joan Didion skrev för tidskrifter som The New Yorker, Vogue och Life.
Det miserabla hippielivet
Genombrottet kom med boken Slouching Towards Bethlehem – en samling samhällskritiska essäer som krossar myten om den genomljuvliga hippievärlden i stadsdelen Haight-Ashbury i San Francisco där hippierörelsen föddes.
I dag är flowerpowereran för länge sedan över och området populärt bland välmående medelklassfamiljer.
– Tillvaron var kaotisk och eländig i Haight-Ashbury i slutet av 1960-talet. Barn försvann, vuxna försvann och alla var missnöjda, minns Didion.
Som skribent är Joan Didion en iakttagare. Hon varken fördömer eller beundrar, hon redovisar. I Slouching Towards Bethlehem dokumenterar Didion mötet med en femåring hög på LSD och i Netflixdokumentären beskriver hon scenen med det lilla barnet som ”guld värd” för en skribent.
För dem som idealiserade hippierörelsen blev Slouching Towards Bethlehems essäer om utsatta kvinnor och drogmissbruk en obekväm sanning. Den slutliga dödsstöten kom när Charles Manson och hans kvinnliga adepter i augusti 1969 brutalt mördade den höggravida Sharon Tate Polanski och hennes väninnor.
Joan Didion dokumenterade rättegången och intervjuade Linda Kasabian som, i egenskap av medlem av Mansonfamiljen, var åklagarsidans viktigaste vittne och den vars vittnesmål ledde till att mördarna kunde dömas till livstids fängelse.
Om rädsla och separation
– Romaner handlar också om det
man är rädd för, säger Joan Didion apropå en annan uppmärksammad roman Bönbok för en vän.
Boken skrevs när Didion tvingades inse det uppenbara faktum alla föräldrar ställs inför – en dag är en separation mellan föräldrar och barn oundviklig. Romanen handlar om en kvinna och hennes dotter – en dotter som trasslar till livet för sig.
Dottern kunde vara Quintana Dunne Michael.
Joan Didions älskade dotter Quintana är ständigt med oss i Netflixdokumentären – först som älsklig baby, sedan som rosigt storögt flickebarn och så småningom som sprallig vuxen.
Men det dröjer till slutet innan Joan Didion vågar erkänna att hon inte såg de mörka krafter dottern kämpade mot.
– Man lyssnar inte så noga på sina barn som man borde göra. Quintana drack för mycket och hon var en orolig själ men hennes underhållande sida var så dominant att jag lät mig duperas, konstaterar Didion och tillägger.
– Det går inte en dag utan att jag ser henne framför mig.