Barn i krig
● Ett par kvällar före jul promenerade jag i centrum av staden. Jag gick förbi Forum, Gamla studenthuset och kom till Stockmann. Ljusklot och ljuspelare hela vägen, Alexandersgatan är som vanligt julgatan där mörkret får ge vika.
Som så ofta började jag tänka tillbaka till min ungdom, det har blivit en vana, kanske direkt en ovana. Så här såg det inte ut då, det var krig och mörkläggning, det var ransonering och matbrist, men ändå jul. Hur var det då att vara barn i krigstid? Hade jag blivit märkt, skadad av kriget?
När jag tänkte närmare efter blev jag nästan förvånad, mina minnen från skoltiden har mycket litet med krig att göra. Min skoltid i Svenska Normallyceum började hösten 1940, före det hade jag hade jag gått i småskolan i Svenska samskolan, Pontan kallad.
Hela min skolgång var ganska ostörd, Norsen var på den tiden en normalskola, man utbildade nya lärare där. De manliga lärarna var i mina ögon gamla, vilket betydde att de inte var inkallade i militärtjänst, kvinnliga lärare fick vi först i gymnasiet. Under nästan hela min mellanskoletid, alltså klasserna 1-5, var det krigstillstånd.
Bland det som fäst sig i minnet var att jag hoppades att alarmsirenerna skulle tjuta efter midnatt, det betydde nämligen att första morgontimmen föll bort. Vi blev vana vid det, så att man vid ett alarm sökte sig ner i husets bombskydd först då luftvärnet började skjuta spärreld.
De allvarligaste minnena har jag från vintern 1944, då Helsingfors nästan tre nätter å rad blev massivt bombarderat. Under det första bombardemanget satt vi i husets källare, jag minns ännu hur bomberna visslade och brakade, men jag var underligt nog inte rädd. De följande anfallen såg jag på avstånd som eldflammorna över staden från min farfars sommarstuga vid Vitträsk.
Det bittraste minnet jag har är evakueringen från sommarstället vid Porkala udd, det glömmer jag aldrig. Vi fick det tillbaka, men det formade nog en inbiten försvarsvilja hos mig och hos många andra i min generation, jag tror. När vi efter skolgången gjorde vår militärtjänst var det ingen som vägrade vapen.
Barn har en förmåga att anpassa sig efter olika förhållanden, men jag talar nu bara för min del. Dagens krig är totala och barnen är de mest utsatta offren. Deras minnen kan skada dem för livet.