Fredsarbetet börjar i de syriska klassrummen
Skola och utbildning står högt i kurs bland barnen. Det inger hopp om att Syrien ska kunna resa sig efter att kriget någon gång tar slut, säger Inka Hetemäki på Unicef.
Av de syrier som bor kvar i sitt krigshärjade hemland behöver 13,5 miljoner hjälp, och 6 miljoner av dem är barn. Många är svårt traumatiserade och utsatta, men deras framtidstro är ändå inte kuvad. Den uppfattningen har Inka Hetemäki, programdirektör vid Unicef och nyss hemkommen från en rundresa i Syrien.
– Skillnaderna är stora och inställningen ser ut att variera med bakgrunden. Folk som själva är utbildade menar att allt kommer att ordna sig bara deras barn får gå i skola, säger hon.
Den här attityden verkar ha smittat av sig på barnen.
– Frågar man syriska barn vad de ska bli som vuxna svarar de farmaceut, arkitekt eller maskinteknisk ingenjör, säger hon.
I Syrien är skolan inte bara en väg till utbildning, jobb och ett självständigt liv. Vissa skolor har, med hjälp av Unicefs partnerorganisationer, integrerat psykosocialt stöd i undervisningen. Barnen får också lära sig att hantera kontroverser och bygga gemenskap genom dialog.
– Det är lite som undervisning i fredsmäkling, säger Hetemäki.
Ändå kvarstår risken för att Syrien ska förlora en generation av kunnigt folk, en generation som borde återuppbygga det kriget slagit i spillror. Inka Hetemäki berättar om fjortonåringar som flytt kriget i halva sitt liv och som precis har fått börja om skolan. De här tonåringarna blir klasskompisar med sjuåringar eftersom deras kunskaper är på samma nivå. Över sex miljoner elever behöver stödundervisning.
Sökes: 150000 lärare
Före kriget gick nästan alla syriska barn i skola och 95 procent av högstadieeleverna kunde läsa. Efter sju år av bombningar har var tredje skolbyggnad slagits ut, nästan två miljoner barn går inte i skola och ytterligare långt över en miljon riskerar att trilla ur skolan.
– Det blir inte lättare av att Syrien saknar hundrafemtiotusen lärare. Det är människor som dött i kriget, som tvingats fly eller som värvats av regeringsstyrkorna eller någon av rebellgrupperna, säger Inka Hetemäki.
I områden som tagit emot interna flyktingar är det så trångt i skolorna att eleverna går i dubbla skift, ungefär som i Finland efter kriget. Fast inte riktigt så.
– I vissa områden är fattigdomen så svår att barnen kan tvingas jobba i upp till tolv timmar efter skoldagen, en del med tunga fabrikssysslor. Barnen sköter männens arbete när männen är vid fronten, säger Hetemäki.
I Syrien blandas misär med hopp. Hetemäki berättar om pojken som förlorat en arm och skadat en fot när en odetonerad sprängladdning gick av. Enligt hans utsago är det bästa i hans vardag ”när läraren kommer på besök”. Och hon berättar om flickorna som stolt talat om från vilken stadsdel de kommer och vilka fina byggnader där funnits, fastän de i dag knappt kan orientera sig fram i ruinerna där alla landmärken utplånats.
Intrycket blir att Syriens folk besitter en framtidstro som kontrasterar mot en vardag där kriget rasar bakom knuten och där jordbruket torkar bort. Torkan är så svår att man ställvis måste borra 400 meter efter vatten. De ortsbor Hetemäki talar med är inte är rädda för att också den nya vattenledning de bygger ska
bombas sönder, för ”det är så långt till fronten”.
– Fronten ligger femtio kilometer därifrån, säger Hetemäki.
Misstankar om krigsbrott
Unicef har uppgifter om att syriska barn har värvats för krigsuppdrag. Regimen bedyrar sin oskuld och säger att alla minderåriga är offer, inte skyldiga. Det stämmer överens med Unicefs uppfattning och FN:s barnkonvention.
– Men jag är inte helt övertygad om att man kan lita på all information. Då det finns många stridande parter har det varit svårt att påvisa vilka som gör sig skyldiga till vad, säger Inka Hetemäki.
Unicef är en politiskt obunden organisation som inte tar parti i konflikten. Det är en förutsättning för att agera i Syrien där det är tätt mellan vägspärrar och säkerhetskontroller.
I Damaskus är läget stabilt och inom huvudstadens ”gröna zon” kan man rentav röra sig relativt riskfritt. I städerna Homs och Hama är situationen sämre och i östra Ghouta där Damaskus förorter övergår i landsbygd har den humanitära krisen eskalerat till ett ovanjordiskt helvete. Området kontrolleras av rebellstyrkor men har varit belägrat av regeringstrupper i fyra år. Löneintäkterna har rasat och
Det blir inte lättare av att Syrien saknar hundrafemtiotusen lärare. Det är människor som dött i kriget, som tvingats fly eller som värvats av regeringsstyrkorna eller någon av rebellgrupperna. Inka Hetemäki Programdirektör
matpriserna skjutit i höjden. Människor svälter ihjäl.
– Jag träffade några unga kvinnor som hade blivit mödrar när de själva var barn. En av dem var en 23-årig fyrabarnsmor. Hon var undernärd och det var hennes barn också, säger Hetemäki.
Unicef handlar medicin, näringstillskott, barnkläder, filtar och skolmaterial i Syrien och för in förnödenheterna i de belägrade områdena. Utdelningen sker i samarbete med Röda halvmånen och andra lokala organisationer.
– Det är enda sättet, men det är effektivt eftersom ortsborna vet bäst var hjälpbehovet är störst, säger Hetemäki.
Hjälpbehovet kvarstår
Kruxet är att pengarna inte räcker till. Enligt Unicefs beräkningar kostar 2017 års insatser i Syrien 1,4 miljarder dollar, men man har bara fått ihop knappt två tredjedelar av summan.
Inför vintern driver Unicef en kampanj för att kunna förse folk med varma kläder. Den har inbringat 10 miljoner dollar då målet ligger vid 80 miljoner. Unicef Finland har stött Syrien med 4,6 miljoner euro sedan krisen bröt ut.
Unicef uppger att 80 procent av de insamlade medlen går till att hjälpa utsatta barn. Resten behövs för att organisera hjälparbetet.
– En god förvaltning garanterar att pengarna fördelas rätt. Det är kostnadseffektivare att vi alla är proffs, säger Hetemäki.
Hon säger att finländarna, både som privatpersoner och regeringen, har stött offren för Syrienkrisen rätt frikostigt, men en viss trötthet har börjat synas på sistone.
– Det är som om folk börjat tro att den här krisen snart är undanstökad, men det är den faktiskt inte. Och även den dag krisen tar slut kommer hjälpbehovet att fortsätta länge till.