”Det var apokalyptiska tider”
En bröllopsresa i Venedig förvandlas av det alltför levande förslutna till ett avsked. Recensenten läser en ungersk roman från 1937.
ROMAN Antal Szerb Resa i månljus
(Utas és holdvilág, 1937, översättning Maria Ortman) Nilsson förlag 2015
Första gången jag mötte Antal Szerb var den här sommaren i en minnesträdgård invid den stora synagogan i Budapest. Hans bild fanns bland bilderna av andra judar som mördats under nazismen. När jag stod där mindes jag att en vän några månader tidigare sagt att jag borde läsa hans Resa i månljus. Och kort därefter gav jag mig av på den färden och fann snart Mihály och Erzsi i Venedig i början av deras bröllopsresa.
På de första sidorna betraktar vi Venedig och försjunker med Mihály i det där speciella venetianska med de mjuka mörka vattnen, men strax märker vi att vi färdas vidare in i hans oroliga själs labyrinter. Han är för första gången i Italien efter att han dittills förbjudit sig att beträda detta för honom så farliga land. Italien bär alla risker och lockelser i sig för honom och det är först som gift han vågar. Men det visar sig snart att äktenskapet inte är något verkligt skydd, inte mot Italien och inte mot hans inre kompasslöshet. För framför Mihály löper ingen väg. På ett sätt är Mihály konstnärssjälen i en värld av borgare, men kampen mellan konstnär och borgare pågår också inom honom och utåt är han nästan alltid ”den andre” i vilket sällskap han än är. Lite som Thomas Manns Tonio Kröger kanske, fast ännu mer förvirrat förvirrande och på eviga avvägar.
Ringlande intrig
Romanen har en fantasifullt ringlande intrig som gång efter annan bjuder på överraskningar och oväntade skiften, romankomponenter som egentligen inte sedan barndomen eller den tidigaste ungdomen lockat mig, men de förtätade och dramatiska förloppen är ett underbart förföriskt och eggande skum på berättelsens yta, så jag hänger mig glatt åt dem. Men där under finns djupets världar där vi om och om igen möter oss själva i denna berättelse om människans omöjliga vandring genom en skälvande ljusstrimma från mörker till mörker.
Men vi befinner oss också på en helt konkret resa genom Italien och Szerb visar oss med bländande skicklighet de här städernas essens, vi hör deras andning och vet att vi är där. Venedig, Ravenna, Spoleto, Foligno, Assisi, Perugia, Gubbio, Florens, Siena och Rom passerar förbi men är i stun- den omisskännligt hos oss. Läs här några rader ryckta ur beskrivningen av Siena och känn igenkänningen och svindeln tätt sammanflätade:
”Staden får sin sagoaktiga, sin muntert sagoaktiga prägel av att man, var man än befinner sig, högst upp kan se domkyrkan som svävar som en skämtsam, zebrarandig zeppelinare över den.
En av domens väggar står skild från själva kyrkkroppen, drygt tvåhundra steg bort, groteskt och underbart, som den mest storartade rumsliga symbolen för mänsklighetens planers fåfänglighet.”
Mihálys vägar och villovägar
Och när vi genom bokens sidor följer Mihálys vägar och villovägar lär
vi oss just detta att nästan alla val är illusioner. Tillfälligheten vrider en liten aning på vår riktning och vi rullar iväg mot det oanade om vi inte bjuder kraftigt motstånd. Mihály gör aldrig motstånd, han drivs av ödets kast. Det enda fasta i honom är banden bakåt till ungdomsåren i Buda, år som han till stor del tillbringade tillsammans med de märkliga tvillingarna Tamás och Éva, vackra och onåbara, egna världar eller egentligen en egen sluten värld av skönhet, erotik och dödsdrift. Dem kom han aldrig ifrån även om Tamás på romanens nuplan för länge sedan verkligen är död.
Bröllopsresan då, undrar ni kanske nu? Ja, den upphörde att vara just en sådan resa redan mycket tidigt i romanen. I Venedig gled den en natt i gränderna över i tvivel och i Ravenna tog det förflutna överhanden när Mihály alltför suggestivt berättade om det för Erzsi. Separationen skedde sedan av sig själv utan något beslut – mer än kanske det undermedvetnas – i det att Mihály efter en kopp kaffe på en station under resan mot Rom klev på fel tåg.
Och sedan är Mihály på egna vägar, i egna förvillelser. En gång – kanske var det i Foligno – blir han sjuk och han kommer till en läkare och det här samtalet utspinner sig mellan dem:
” ’Det är inget fel på er’, sa läkaren, ’utom att ni är fruktansvärt utmattad. Vad har ni haft för er för att bli så trött?’
’Jag?’ sa Mihály och funderade. ’Ingenting. Jag har levt.’ ”
Betvingande berättarröst
Det mesta kretsar kring Mihály och hans fruktlösa famlande framåt medan han egentligen hela tiden befinner sig i ett fall bakåt ner i det förflutna. Men i ett par kapitel låter Szerb någon av bipersonerna komma i förgrunden och bli huvudperson och då händer det underliga att man som läsare glömmer Mihály och helt går upp i Erzsi eller någon annan. Berättarrösten är så betvingande.
Ordflödet i romanen är berusande vackert och vackert översatt är det också om än inte helt fläckfritt redigerat. Detta senare är visst vår tids sjuka. Men låt mig nu på måfå sticka in ett finger var som helst i boken och plocka fram ett citat. Nej, jag tar ingen större risk med ett sådant tilltag. Se här vad jag fann:
”Det var apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.”
Vi förstod varandra i förgängligheten – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med dem.