Hur svenskarna skaffade erfarenheter
Peter Luthersson skriver om 1800-talets svenska resenärer och äventyrare som törstade efter kunskap om det radikalt annorlunda och försökte kompensera rikets erfarenhetsunderskott.
Sverige blev tråkigt och inåtvänt efter att ha förlorat sin östra rikshalva, Finland, år 1809. Medan Finland drogs in i världshistorien genom sin anslutning till Ryssland, var de svenskar som var törstiga på äventyr, efter kunskap om något radikalt annorlunda, hänvisade till att resa bort.
Så ungefär kunde man formulera Peter Lutherssons tes i Erfarenhetsunderskott, ett slags uppföljare till en studie i samma breda format, Förlorare (2014). Hade Sverige ett erfarenhetsunderskott när det gäller 1800-talets stora, ”definierande” frågor, så rättade resenärerna till detta genom att hämta in ny erfarenhet.
Och Lutherssons hjältar är inte vilka resenärer som helst, utan resenärer med skrivförmåga. Om de inte är författare, såsom Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf, eller Verner von Heidenstam, så skriver de ”litterärt effektiva verk”. Sådana som Axel Lind af Hageby, en officer som skrev ner minnen från sepoyupproret i Indien, eller K. J. Pettersson, en missionär som rörde sig i Kongofristaten, i miljöer bekanta för den som har läst Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
Rasistiska föreställningar
Trots att resenärerna hörde till sin tids mest framstående och vetgiriga svenska elit, är de samtidigt präglade av sin egen tids rasistiska föreställningar. Just på grund av sitt erfarenhetsunderskott. Lutherssons titel går alltså i två riktningar, om man så vill. Apropå de svarta i Förenta staterna kunde t.ex. Fredrika Bremer skriva, i mitten av seklet, att de var glada och barnsliga av naturen, men dömda att ”förbli underlägsna med avseende på intellektuell förmåga”.
Kortsynt, kan man tycka, av en som så starkt trodde på könens jämställdhet. Här handlar underskottet om ras. Vi rör oss främst i Kongo och Indien, men också i Förenta staterna, Mellanöstern, Palestina och Egypten. Det är möten med ursprungsfolk och förmoderna livsvillkor, men också möten med kolonisatörer. Kolonisationen applåderas av flera av bokens hjältar, inte minst av Bremer och Lagerlöf, däremot inte av hemmasittaren Viktor Rydberg.
En homogen rasism över hela linjen är det inte fråga om, det är väl just en av Lutherssons poänger, att 1800-talet var brokigt, innehöll även välvilja och till och med vit självkritik. Det fanns ett ”1800-talets etos”, undertitel på hans senaste bok, ett uttryck som återkommer här. Exakt vad det består i är svårt att sätta fingret på, men kanske en sorts plikt att verka för framtiden, ett slags idealism, en kulturkristendom. 1800-talet var, med Viktor Rydbergs ord, ”en tid, som lossat miljoner slavars och livegnes bojor”.
Universalism eller kollektivismer
Erfarenhetsunderskott består av 116 numrerade avsnitt. Strukturen för tankarna till en av bokens hjältar, Carlo Landberg, vars reseskildring I öknar och palmlunder- Fredrik Böök karakteriserar som ”en container, ett kärl i vilket författaren huller om buller har kunnat kasta ner varjehanda”. Det är en citatsamling där det inte alltid är tydligt vad författaren vill, men Luthersson tror ”att en ganska tydlig bild trots allt framträder för den som har förmåga att läsa och intresse att se”.
Ja och nej. Tydligt är i alla fall att Luthersson vill luckra upp dagens erfarenhetsunderskott, de ofta förenklade bilderna av kolonialism, och särskilt vill han klämma åt den intellektuella vänstern för dess självgisslan och identitetspolitik. ”Jesus älskar alla barnen”, lärde sig Luthersson i söndagsskolan, ”Röd och gul och vit och svart/ gör detsamma, har han sagt”.
Jesus inkarnerar den universella kärleken, och det är tänkbart att det i 1800-talets universalism, eller vad man ska kalla det, fanns något ädelt som sedan gick förlorat till förmån för kollektivismer av olika slag. Att däremot, som Luthersson, deklarera sin tro på västerländsk överlägsenhet, visserligen i en not, är mera problematiskt.
Nedvärdering av det ”estetiska”
Jag kommer att tänka på Fredrika Bremer, som filosoferar om vad ”den svarte” blev utan: ”Den äregirighet, vetgirighet, att erövra världen andligen eller lekamligen, som skaparen nedlade i den kaukasiska rasen, kom ej honom till del. Han fick däremot förmågan till den sorglösa njutningen, det glada lynnet, rytmen i sång och dans”.
Övervärderingen av ”äregirighet” och ”vetgirighet”, på bekostnad av ”det glada lynnet” och ”rytmen”, framstår i sin tur som snäv, som ”adertonhundratal” i dålig mening. Är inte de senare också ett slags ”kunskapskällor”, för att använda ett uttryck av teologen Emilia Fogelklou? Hon kallar ”bön och kärlek” för ”kunskapskällor av oerhörd räckvidd, likaväl som mikroskop och teleskop”.
Fogelklou hör till bokens intressantaste bekantskaper. I övrigt får man sig till livs en hel del mer eller mindre intressanta öden, scener och bataljer, skildrade på en slagkraftig prosa, med en grabbig slagsida. Det är äventyraren som hyllas, oavsett kön, och här finns liksom i Lutherssons tidigare produktion en nedvärdering av det ”estetiska”.
Apropå det sistnämnda går tanken till högermannen Bertel Gripenberg, som i sina memoarer sade sig föredra jägare framom litteratörer: ”Av alla dessa hurtiga jägare kände jag mig liksom stämplad som man bland män, sportsman bland sportsmän, det var mycket roligare än att vara poet bland poeter.”