Stjärnor på himmelen

● Strax innan ett år tar slut går jag ut på balkongen. Natten är mörk och kall, jag fryser i min tunna skjorta. Nu hör jag en kyrkklockas dånande klang, i följande sekund står himlen i brand. Har kriget brutit ut? Den ena hårda smällen efter den andra får fönsterrutorna att skallra. Högt uppe i skyn exploderar bomb efter bomb. Kaskader av stjärnor sprids och dalar sakta ner tills de slocknar. Gula, röda, rosa, orangea, silverne, gyllene, idel skimrande färger, den ena vackrare än den andra, avlöser varandra i snabb takt.

Stjärnor på himmelen. Var kommer de alla ifrån? Jag skärper syn och hörsel till det yttersta. Ser en stjärna som kommit ifrån de andra, hör den allra spädaste stämma. – Suki! Suki! Var är du, syster min? – Tjänar inget till, svarar en annan stjärna som närmat sig den första. Det är slut med oss. Själv var jag David, 42 år, från Chicago. Raketen gick inte att skjuta i väg, jag böjde mig ner. Då small det, jag fick den i huvudet. Framför ögonen på barnen.

– Jag jobbade på fyrverkerifabriken i Madhya Pradesh, säger den första stjärnan. För 40 000 rupier om dan, det gör tre dollar. Alla dörrar var låsta. Vi var tjugofem som dog. Polisen slog ett hål i väggen, vi togs ut med brinnande kroppar. Alla har jag sett, men inte Suki. Kan hon ha klarat sig?

– Några klarar sig alltid, så produktionen kan fortsätta. En ny stjärna har kommit flygande. Vi var tio i Kaifung. Som en enda stor familj. Vi sjöng medan vi jobbade. Men den sista sången blev inte avslutad.

Jag var fem år, yttrar stjärnan med spröd stämma. Carlos från Granada. Mamma tände en raket. Men den flög inte upp i luften som det var meningen. Den träffade hennes kasse, med de andra raketerna. En av dem tog mitt ansikte.

En hel svärm illröda stjärnor omger den sista talaren. – Här kommer vi från Enschede. På SE Fireworks depå strök tjugotre med. Nitton arbetare och fyra brandmän. 947 skadade. Fyrtio hektar förstördes, femton gator stacks i brand. Etthundrasjuttiosju ton kreverade. Det hördes tre mil bort.

En efter en slocknar stjärnorna. Snart lyser bara en, den minsta av dem alla.

– Jag var fem år, yttrar stjärnan med spröd stämma. Carlos från Granada. Mamma tände en raket. Men den flög inte upp i luften som det var meningen. Den träffade hennes kasse, med de andra raketerna. En av dem tog mitt ansikte. Gott nytt år!

Den sista stjärnan har slocknat, tystnaden har återvänt. Men där jag ligger i min varma säng en timme senare ljuder ännu den finaste röst i etern:

– Suki! Suki! Var är du, syster min?