En kollektiv depression ledde till ledarlös protest
Stämningen kunde beskrivas som en kollektiv depression: många unga hade tappat tron på att deras liv skulle gå att vända till det bättre, medan de som kunde närde en dröm om att gå i exil.
●●Protesterna●i●Iran●började,●ironiskt●nog,●som●en●demonstration●anordnad●av●en●konservativ●falang●inom●regimen●mot●president●Hassan● Rouhani.●Protesterna●hade●sin●upprinnelse●i●staden●Mashhad,●hem●för● en●besegrad●ärkekonservativ●kandidat●i●förra●sommarens●presidentval,● Ebrahim●Raisi.●Konservativa●krafter● hoppades●på●att●vända●det●växande● sociala●missnöjet●mot●president●Rouhani●till●sin●egen●fördel.
Men●de●tappade●snart●kontroll● över● dessa● protester● som● spreds● som●en●löpeld●runt●om●i●Iran,●också● till●mindre●städer.●Iranska●arbetare● har●sett●sina●reallöner●minska●i●takt● med●prishöjningar●och●inflation●–●eller●också●har●de●inte●fått●ut●några●löner●alls●på●lång●tid.●Samtidigt●brottas●Iran●med●hög●arbetslöshet,●särskilt●bland●de●unga.
Under●min●senaste●resa●till●Iran● i●november●såg●jag●glimtar●av●detta● missnöje:●sociala●inrättningar●som● inte●fått●betalt●av●statliga●beställare● på●flera●månader●och●polis●som●körde●bort●arbetare●från●banker●när●de● krävde●att●få●ut●sina●löner.●Stämningen●kunde●beskrivas●som●en●kollektiv● depression:●många●unga●hade●tappat●tron●på●att●deras●liv●skulle●gå●att● vända●till●det●bättre,●medan●de●som● kunde●närde●en●dröm●om●att●gå●i●exil.
President●Rouhanis●vallöften●om● att●lättnader●i●sanktionerna●skulle● ge●människor●bättre●ekonomi●har● inte●gett●önskat●resultat.●Alla●sanktioner●är●inte●hävda●ännu.●Internationella●kreditkort●kan●till●exempel● inte●användas●och●europeiska●företag●fruktar●att●de●ska●straffas●i●USA● om●de●handlar●med●Iran.●Men●avsaknaden●av●ekonomiska●förbättringar● beror●också●på●att●insynsskyddade● aktörer,●som●revolutionsgardet●och● religiösa●stiftelser,●bonyad,●kontrollerar●en●ansenlig●del●av●ekonomin.
●●Denna●vinters●protester●är●i●stort● sett●ledarlösa.●Den●som●utmärker●sig● som●potentiell●ledargestalt●riskerar● att●bli●gripen.●Demonstranterna●har● vitt●skilda●mål.●Somliga●kräver●regi-
mens fall – med udden riktad mot den högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei och revolutionsgardet, regimens skyddsstyrka som inrättades efter den islamiska revolutionen 1979. Andra fruktar att krav på regimens fall bara får den att slå till obarmhärtigt; de vill i stället ha gehör för reformer och stopp för korruption.
Revolutionsgardet är en mäktig ekonomisk aktör, som kontrollerar hamnar, bygger vägar och jättelika dammar, samtidigt som man skickar elittrupper, Quds-styrkan, utomlands. Quds-styrkorna har dels satts in i kriget mot terrorgruppen IS (vilken stämplar shiamuslimer, däribland iranier, som kättare) och dels backat upp Assadregimen i Syrien. Utan det militära stödet från revolutionsgardet, i samarbete med Hizbollah från Libanon och afghanska shiamiliser, hade inte diktatorn Bashar al-Assad suttit säker i sadeln.
Miljarder ur den iranska statsbudgeten – främst inkomster från gas och olja – har runnit iväg till Syrien och Libanon och i mindre grad till militanta krafter i Gaza. Detta är en källa till frustration. Det märks när demonstranter ropar slagord som ”Inte Gaza, inte Libanon men mitt liv för Iran”.
Det visar också varför iranierna själva måste ta sig ur denna kris, utan utländsk inblandning. Självklart måste rätten till liv försvaras – liksom rätten att hålla fredliga demonstrationer, som EU:s utrikeschef Federica Mogherini krävt. Men Trumps twittrande samt information om att en särskild CIAavdelning verkar för regimförändring i Iran ger endast högste ledaren vatten på sin kvarn när han gör gällande att protestvågen är en konspiration ledd av USA, Saudiarabien och Israel.
● När Irans regim hotats av utländskt agerande för regimförändring stärks de konservativa. Det visar historien. Så blev det när Iraks diktator Saddam Hussein anföll i Iran 1980, mitt under kaoset efter revolutionen. När USA:s president Bush 2002 stämplade Iran som en ”ondskans axelmakt” ledde det tre år senare till att hetsporren Ahmadinejad överraskande vann presidentvalet, stödd av den iranska arbetarklass som nu demonstrerar. Valresultatet 2005 var mindre omtvistat än Ahmadinejads andra segerval 2009, då den Gröna rörelsen krossades och såg sina ledare sättas i husarrest (där de sitter kvar än idag).
Sociala medier har till stor del strypts, varför oppositionella söker omvägar för att få ut sina budskap. Vanliga oppositionella är angelägna att visa att de inte går Trumps ärenden.
En av Irans mest kända intellektuella, den prisbelönte filmregissören Jafar Panahi, går på instagram ut med ett förslag på hur krisen ska lösas: Utlys fria och internationellt övervakade val, utan att ge väktarrådet vetomakt över vilka som får kandidera.