Fredstrevare eller splittringsförsök?
De krigiska och hotfulla uttalandena från Nordkorea och dess diktator Kim JongUn ersattes av en försonligare retorik i Kims nyårstal. Men hur ska de nya tonfallen uppfattas?
Det man mest har fäst sig vid är att Kim Jong-Un öppnade för att Nordkorea kan delta i vinter-OS i den sydkoreanska staden Pyeongchang. Han sade att Nordkorea och Sydkorea borde sitta ned för att diskutera en positiv förändring av relationerna, och att det borde ske utan inblandning av andra länder.
Det var överraskande för att komma från en diktator som vanligen brukar hota sina motståndare med total förintelse.
Sydkorea svarade med att välkomna samtalen, ett preliminärt datum är tisdagen den 9 januari.
Nordkorea meddelade för sin del ett par dagar senare att den heta linjen mellan länderna igen tas i bruk, de första testsamtalen utväxlades på onsdagen. Linjen har varit avbruten sedan början av år 2016.
Att Kim Jong-Un nu vände sig direkt till Sydkorea är ett avsteg från Nordkoreas tidigare linje, där landet velat förhandla direkt med USA, som den ena kärnvapenmakten med den andra.
Trots de konstruktiva och försonliga signalerna är det ändå för tidigt för att tala om ett töväder på den koreanska halvön.
Fredstrevarna måste följas av verkliga förhandlingar, men innan parterna slår sig ned vid förhandlingsbordet måste en hel del prestigefrågor lösas. Syd- och Nordkorea befinner sig ju formellt fortfarande i krig.
Nordkoreas mål är att bli erkänt som den kärnvapenmakt man i verkligheten redan är. Kim Jong-Un upprepade i nyårstalet att landet kan nå hela USA med sina kärnvapen. Experterna tror inte att kärnvapenprogrammet är så här avancerat ännu, men det senaste missiltestet i slutet av november visade att Nordkorea har gjort stora framsteg, missilerna har längre räckvidd och kärnvapnen är kraftigare.
Kim sade också att landet nu ska massproducera kärnvapen och missiler.
USA håller fast vid att ett villkor för förhandlingar med Nordkorea är att landet avstår från sina kärnvapen.
Många kommentarer både från amerikanskt och sydkoreanskt håll går ut på att Nordkoreas utspel bara var ett maskerat försök att driva en kil mellan Sydkorea och USA.
Det finns säkert fog för misstanken. Den vanligen så soldatmässigt klädda Kim Jong-Un lät sig i det televiserade nyårstalet ses i en grå kostym av västerländskt snitt. Framtoningen var medvetet fredlig, diktatorn ville framträda som en statsman som det går att förhandla med.
Budskapet gick inte hem i USA, men fick kanske en liten genklang i Nordkoreas närmaste grannländer.
Om initiativet rinner ut i sanden kan ju Nordkorea alltid säga att motparten inte ville ta den hand man sträckte ut.
En annan orsak till avspänningsinviten kan vara att de skärpta sanktionerna biter på allvar. Enligt underrättelsekällor har Nordkoreas armé olja bara för fyra månaders behov.
Förhandlingar kunde ge en orsak att lätta på sanktionerna.
Eftersom förhandlingar är det enda alternativet till den eskalerande upprustningen borde Nordkoreas överraskande förhandlingsvilja i varje fall prövas innan den avfärdas. Då handlar det om små men tydliga gester av förtroende, som att Sydkorea snabbt välkomnade Nordkorea till OS, och Nordkorea öppnade den stängda kommunikationslinjen.
Det är långt ifrån verklig avspänning, men ändå de mest uppmuntrande signalerna från den koreanska halvön på väldigt länge.
Fortsättningen är i Nordkoreas händer. Det spekuleras nu om att landet planerar en ny missiluppskjutning inom en nära framtid. Om det går så varade den nytända gnistan av hopp inte längre än ett tomtebloss på nyårsaftonen.