Rationalism och liberalism urholkar kyrkans trovärdighet som kristet samfund

TRO Olav S. Melin inleder sin I dag-kolumn (HBL 24.12.2017) med att ifrågasätta Maria och jungfrufödseln. Han vill väcka julförsamlingen ur sin dvala och menar att den tradition som bär upp vårt julfirande med jungfru Maria borde fattas som en poetisk sanning snarare än en historisk. Att tolka på annat sätt går inte ihop förnuftsmässigt, menar han.

En kolumnist har rätt till sina åsikter och sin tro. Men om mänskligt förnuft skall vara mätstickan för trovärdigheten kring den gudomliga världens realiteter blir det flummigt och komplicerat. Då måste man forma om tron så som Melin gör tillika med den forskning han hänvisar till.

Är inte ängeln Gabriels ord till Maria och till Josef, och Marias egna ord i Matteus och Lukas evangelier tillräckligt övertygande? När ängeln Gabriel överraskar Maria och talar om för henne att hon skall föda en son frågar hon: – Hur kan det vara möjligt, jag har ju inte haft någon man. Och ängeln svarar att helig ande skall komma över henne.

Det är för mig inte viktigt att överbevisa Melins tolkning av Marias jungfrudom. Det som störde min fulfrid när jag läste kolumnen är att Melin gör sig till redskap för en rationalism och liberalism som i tilltagande grad urholkar vår kyrkas trovärdighet som kristet samfund. Gapet till den stora merparten kristna, katolicismen och ortodoxin och huvudfåran inom protestantismen blir då allt större. Här håller man fast vid en slutgiltigt formulerad tro, man tror så som kristna i alla tider trott och så som tron är sammanfattad i gudstjänstens liturgi. Hit räknas också vår luther- ska kyrka, men i dag alltså inte i alla läger så tydlig.

Bo Brander formulerar att den kristna tron inte är en bland andra ur livstolkningarnas godispåse, utan är den slutliga och fullständiga – sådan är trons absoluta dårskap och poäng. Denna trons unicitet och absoluta karaktär tycks ibland på väg att försvinna och smetas ut till ett outgrundligt kanske. (Jesus min Herre och min Gud – undervisning om kristen tro, Artos)

Om inte de stora kyrkorna och särskilt den ortodoxa varit rätt entydiga i sitt uppdrag att bära kristen tro genom historien hade vi i dag inte vetat vad vi har att hålla oss till. ”Traditionen är den kedja som sammanbinder kristen tro genom historien och håller den kopplad till sina rötter” (Peter Halldorf).

Frågan om sanningshalten i kristen trostolkning har sina egna problem och skiljer sig från annan historieskrivning eftersom tron handlar om två dimensioner, det jordiska och det himmelska. Jungfru Maria representerar i sig dessa två dimensioner när hon bär fram Guds son som blev sann Gud och sann människa. Det är därför inte oväsentligt vad man säger om jungfru Maria.

De tankar som söker sådan tro och sådana tolkningar av tro som kan förstås rationellt, är mänskligt systembygge och liberalism. På den vägen undergräver vi kraften i kyrkan och får en anemisk kompromiss anpassad till samhällets normer och tidens ström, i avsikt att vara bekväm för alla. Homo sapiens, den intelligenta människan, är där sin egen gud, precis som Adam och Eva.

SVAR Min avsikt med kolumnen om ”Hjärtats tro” var ingalunda att med rationalism och liberalism urholka kyrkans trovärdighet som kristet samfund. Men jag delar ändå inte Maj-Britt Palmgrens uppfattning att bibelforskarnas syn på jungfrufödelsen är ”en anemisk kompromiss anpassad till samhällets normer och tidens ström, i avsikt att vara bekväm för alla”.

Bibeln är färgad av de människor som skrev den. Vad som hände kan vi inte veta. Det avgörande är inte om bibeltexter på ett korrekt sätt beskriver vad som verkligen hände. Att tolka berättelserna gör dem inte mindre sanna. Människans förmåga att tolka gör oss till medvetna varelser. Bibeln är sann när den säger något meningsfullt till människor i dag.

Öppenheten för att jag inte vet, är inget hinder för min tro. Tron är inte ett försanthållande utan en tillitsrelation. Tron handlar om en annan dimension, om något vi tar till oss i vårt hjärta. Det är inte bara logik och rationalitet som hjälper oss att upptäcka livsavgörande insikter i tillvaron.

Julens budskap om glädje och fred förmedlas genom ett litet gossebarn. I budskapet förenas mystiken och solidariteten på ett sätt som handlar om hjärtats upplevelse och en tro i handling. Här finns utrymme för den mystik som Palmgren nämner. I mystiken möter vi det verkligt gränsöverskridande och inser språkets oförmåga att precisera. OLAV S. MELIN I dag-kolumnist MAJ-BRITT PALMGREN Helsingfors