Arbetslösa får morot för företagande

Det har varit svårt för arbetslösa att grunda företag, men nu är det nya tag som gäller

Eftersom det inte finns jobb för alla uppmuntras de arbetslösa nu till att pröva på att bli företagare.

Arbetslösa som vill grunda företag får i fortsättningen arbetslöshetsstöd i fyra månader. Om man efter testperioden lyfter stöd görs en utredning och bedömning om företaget ska betraktas som en bisyssla eller ett heltidsjobb.

Merja Forsström vid Nylands TEbyrå ser att förändringen kan lösa vissa problem och uppmuntra till att grunda eget och testa om affärsidén är värd att jobba vidare med.

– Jag har redan blivit kontaktad av flera personer som överväger företagande, säger Forsström.

Nästan 80 procent av de finländare som är i arbetslivet tycker att deras arbete är meningsfullt. Och 75 procent säger att de gärna går till jobbet varje morgon.

Här finns en intressant skillnad mellan åldersgrupperna. Av dem som är över 40 år tycker hela 80 procent att det är trevligt att gå till jobbet. Men i de yngre ålderskategorierna är andelen betydligt lägre, omkring 65 procent. Kanske morgnarna för de yngre är betydligt stressigare än för dem som inte längre behöver se till att barnen kommer till dagis och skola.

Men att ekonomin har förbättrats har inte gjort finländarna säkrare på att få behålla jobbet, bara drygt hälften säger att de över huvud taget inte är rädda för att bli uppsagda. Nästan 30 procent tror att de kommer att mista jobbet, tio procent tror att uppsägningen är nära förestående.

Så här har finländarna bedömt sina sysselsättningsmöjligheter ända sedan 2014.

Uppgifterna framgår av en mätning som Kantar TNS har gjort och som Helsingin Sanomat presenterade i början av veckan. Mätningen bygger på en internetpanel, felmarginalen är 4,5 procent i vardera riktningen.

Tjänstemannafacket Pros arbetsmarknadsundersökning från senhösten visar samma trend, de anställda är nöjdare än tidigare med sitt arbetsliv.

Resultatet korrelerar ganska bra med Statistikcentralens arbetsmiljöundersökning från 2015. Den har en tidsserie som sträcker sig till 1977, och den visar att kvaliteten i arbetslivet har förbättrats under 2000-talet och att arbetstagarna nu tycker att nivån är rätt god.

Cheferna har blivit mera uppmuntrande, och allt fler av de anställda tycker att de har goda utvecklingsmöjligheter i sitt jobb. De tycker också att brådskan har minskat och jämlikheten på jobbet har ökat.

Statistikcentralens siffror är intressanta också med tanke på att undersökningen gjordes när nyheterna från arbetslivet mest handlade om uppsägningar och samarbetsförhandlingar.

Mätningen i HS ger överlag en positiv bild av klimatet på de finländska arbetsplatserna. Det är kanske litet överraskande med tanke på att en hel del av arbetslivsnyheterna handlar om vantrivsel, mobbning, utbrändhet och stress – under de senaste veckorna också sexuella trakasserier.

Allt det förekommer förstås. Fastän sysselsättningen nu håller på att förbättras har många företag och institutioner drabbats av personalminskningar som har ökat bördan på dem som finns kvar. Det kan bland annat ta sig uttryck i att jobbet allt oftare följer med på fritiden och att arbetsdagarna blir längre – inte sällan utan kompensation.

Men i allmänhet är finländarna i alla fall ganska till freds med både jobbet och stämningen på arbetsplatsen. Man tycker att man kan påverka innehållet i sitt eget jobb, och bara ett fåtal upplever konflikter med arbetskamrater eller chefer.

Pro ordnade under hösten en omröstning om den bästa sociala innovationen i det finländska arbetslivet. Vinnare blev den allmänna semesterlagen, som är nästan lika gammal som självständigheten.

Bara några tiotal röster färre fick lagen om kollektivavtalens allmängiltighet.

Att det finns tillräckligt med tid att koppla av från jobbet och att arbetsvillkoren upplevs som rättvisa är säkert också en orsak till att finländarna tycker att arbetet känns meningsfullt.

Spelreglerna på arbetsmarknaden har i decennier skapats genom samarbete mellan fack och arbetsgivare. Om den här balansen rubbas kan det också påverka de faktorer som bidrar till de anställdas trivsel.

Det gagnar knappast produktiviteten som alla arbetsgivare, privata och offentliga, strävar efter.