”Finland måste komma med egna initiativ”

Finland måste bli modigare och ta ett aktivt grepp om fredsarbetet, anser De grönas presidentkandidat Pekka Haavisto. Också små länder kan komma med initiativ som får stor betydelse.

De grönas presidentkandidat Pekka Haavisto vill ta ett aktivt grepp om utrikespolitiken och lyfta fredsarbetet. Frågan är om han får chansen – få tror på att det så kallade Haavistofenomenet från förra presidentvalet kan upprepas, även om målmedvetenheten stiger fram som främsta karaktärsdrag bland dem som känner honom.

Berghäll, fredag kväll. Café Mascot fylls så småningom av ett klientel med en genomsnittsålder strax under trettio. Inte en slips i sikte, bara dj:n bär kavaj. För en grön kandidat borde det vara om inte mammas gata så åtminstone vänligt sinnat territorium. Klottret på toaletten bekräftar: ”Lets make racists afraid again”, ”#Translakinyt” och så vidare. Det är knappast en slump att dj Pekka Haavisto spelar just här i kväll. Eller dj Haadisko, ett artistnamn som kandidaten kommer att kläcka under ett ögonblick av klarsyn senare i kampanjen.

(Men också, någon vecka senare: borgerskapets diskreta charm då Haavisto möter inbjudna på Allas Sea Pool invid Salutorget i Helsingfors. Här är medelåldern klart högre. Ute glittrar julljusen i vattenspegeln, inne avnjuter man glögg och belevat samtal i det smakfullt inredda kabinettet. Utanför hägrar destinationen, slottet, i den upplysta vinterkvällen.)

På Café Mascot inleder Haavisto med egyptisklibanesiske artisten Bob Azzam på franska, och fortsätter med bland annat M. A. Numminen, samiske Niko Valkeapää och på båda inhemska Lisa Nilsson och Aki Sirkesalo. Minoritetspolitik och mångkultur, check. En bit in i setet är det redan lite stimmigt och Haavisto är nöjd. – Här är ganska bra med folk. Alla på Bar Mascot hör ändå inte till de redan frälsta. Reima Virtanen tittar in på vägen till butiken, noterar det bekanta ansiktet bakom djbåset och har en stund senare en selfie med kandidaten i telefonen.

– Det var en överraskning att han var här. Vilket parti representerar han nu igen? funderar Virtanen, som är intresserad av lokalpolitik.

I presidentvalet hoppas han på Paavo Väyrynen.

– Jag tror inte riktigt att Haavisto har någon chans.

Någon vecka senare öppnar sig himlen över Pargas, men det är gammaldags julmarknad och Pargasborna har gått man ur huse i alla fall. Inne i Runebergshuset på Gamla Malmen har syriska kvinnor dukat upp med sju sorters kakor och lika många salta. I dag blir det storfrämmande då Haavisto kommer på besök.

Och här tror man visst att han har en chans. Salen i Runebergshuset fylls snabbt, och det hörs lika delar svenska, finska och arabiska. Pargas är SFP-territorium med nästan hälften av ledamöterna i fullmäktige, men Haavisto gjorde väl ifrån sig i presidentvalets andra omgång för sex år sedan med nästan 42 procent av Pargasrösterna.

Stadsdirektören Patrik Nygrén hälsar presidentkandidaten och övriga besökare välkomna och ger de viktigaste koordinaterna kring språkförhållanden, invånare och annan stadsfakta.

– Vi har en stor arkipelag, ungefär 15 000 holmar, och lika många invånare, konstaterar han.

Haavisto etablerar kontakt ge- nom att nämna diskussionen kring den avgiftsfria färjetrafiken, och konstaterar att De gröna är väl förankrade i trakten.

– Det är fint att se att ni tagit emot invandrare, och det har säkert för sin del också piggat upp staden. Så borde det vara överallt, det märks att ni har satsat på integration. Nu då vi firat självständigheten har det varit mycket fokus på krigen, men det är viktigt att minnas också utvecklingen inom områden som till exempel kultur och utbildning. Här finns många som lämnat djupa spår, och många av dem har kommit utifrån, säger Haavisto.

Han väljer att lyfta upp marginaliseringen bland unga och fredsarbetet, där han själv gjort sig ett namn.

– Finland är ett land som satsat på fredsarbetet. Vi har Martti Ahtisaari och Elisabeth Rehn. Men jag är rädd att vi nu håller på att tappa greppet om det här. Vi måste vara modigare – vi måste fundera på hur vi kan verka för fred och humanitär hjälp där den behövs, säger Haavisto, och gör ett svep över klimatförändringen, jämställdhetsarbetet och Jerusalemkonflikten, stora globala frågor där Finland enligt Haavisto kan göra en insats.

– Också Finland måste ta ställning och visa solidaritet, säger Haavisto, Mustapha Achkir översätter till arabiska och så är ordet fritt.

Den första kommentaren vet genast var den tar. Det handlar kanske inte om presidentvalet, men detsamma gäller många andra av de frågor som ventileras i debatten – presidentvalet engagerar och ger tillfälle att lyfta upp stort och smått, högt och lågt.

– När ska De gröna inse att också de blir gamla, undrar frågeställaren, och efterlyser fräscha initiativ för de äldres situation.

Presidentkandidaten blir förstås inte svarslös, det är boende som blandar generationer, äldres ensamhet och plats för sociala innovationer. Också vårdreformen, rasism, integration, språkfrågor och svenskans ställning engagerar, men om utrikeseller säkerhetspolitik handlar det mycket lite.

Teet strilar i glasen från halvmeters höjd då Achkir häller upp, bordet med läckerheter skuffas närmare kandidaten och kardemummakaffe delas ut, men kandidaten behåller fokus, fångar upp trådar, berättar anekdoter och knyter ihop.

Ute har solen på tvärs med prognosen brutit genom molntäcket och det är slut på regnet. Det blir inte direkt trängsel kring den potentiellt blivande presidenten där Haavisto drar fram mellan marknadsstånden. Inga autografblock under näsan, men kanske inte heller särskilt många knutna nävar i fickorna. Haavisto uppskattas över partigränserna men är ingen folkuppviglare. Ändå, och kanske också därför, körde han förbi folkuppviglaren Paavo Väyrynen på sluttampen i presidentvalet för sex år sedan, och tog sig därmed till andra omgången. För en grön kandidat är det en bedrift som saknar motstycke, men den här gången kan det vara svårare.

Icke, menar kampanjchefen Riikka Kämppi, som det anstår en kampanjchef. Ser man på stödet för Haavisto i början av december jämfört med samma tid inför förra valet är stödet den här gången det dubbla, påpekar hon. Men då en av kandidaterna är överlägsen i galluparna och de flesta har ett stöd på enstaka procent är frågan om det alls blir någon andra omgång.

På marknaden i Pargas finns också kolleger. Riksdagsledamoten Ste- fan Wallin (SFP) jourar med ”Paffvalds”, en pappfigur av konkurrenten om presidentposten Nils Torvalds (SFP).

– Det har varit lite konstigt med Nils, han tycker så illa om USA men stöder ändå Nato som till stor del finansieras av USA, säger Haavisto illmarigt och ”Paffvalds” säger inte emot.

En marknadsbesökare som vill vara anonym är inne på samma tema.

– Vad tycker du om Torvalds uttalanden om att Finland borde gå med i Nato? Allvarligt? undrar han.

– Jag tror det är en dålig tidpunkt att ändra på Finlands status i det här avseendet. Nu utvecklar vi EU:s dimension för försvarssamarbete, och också försvarssamarbetet med Sverige fördjupas, svarar Haavisto, och hänvisar till Lissabonfördragets artikel om medlemsstaternas skyldighet att bistå varandra vid väpnat angrepp.

Det är här vi ska fokusera, anser han. Och för övrigt är de största hoten inte militära utan finns på annat håll – i klimatförändringen och de ungas marginalisering.

Haavisto ställer upp på fotograferingar och får en uppmuntrande hälsning på vägen av Gunnar Bornemann som säljer äppelmust på marknaden.

– Jag vill se dig som president ännu!

Det vill också de lokala Gröna, som sluter upp på Café Hallonblad en stund senare. Också här blir det tal om språkförhållanden och mångkultur. Men också om historia, och i begynnelsen var Koijärvi. – Berätta om Koijärvi! Pekka Haavisto var 21 år gammal då kampen om fågelsjön Koijärvi satte fart på den gröna rörelsen och bidrog till att lägga grunden för miljöförvaltningen i Finland. Bland de tillresta som försökte skydda fågelsjön från uttorkning fanns såväl skolelever som lite äldre aktivister och många av dem som några år senare skulle grunda Gröna förbundet.

– Det är klart att vi skyddade fågelsjön och stoppade grävmaskiner. Men den övriga tiden diskuterade vi allt mellan himmel och jord – religion, hur nazismen kunnat sprida sig, konst… Man diskuterade också om rörelsen nu blev alltför hippieaktig och Osmo Soininvaara och Ville Komsi försökte se till att det inte skulle bli bara ett haschrökande hippieläger som var lätt att avfärda.

Resten är historia. År 1987 grundades Gröna förbundet och 1995 blev Pekka Haavisto den första gröna ministern i Europa.

I kabinettet vid Allas Sea Pool en vecka senare finns också några av dem som var med i begynnelsen. Arrangörerna Kristiina Huhtamäki, Satu Väkiparta och Liisa Horelli presenterar sig som grannar till kandidaten, men har alla också en bakgrund i den gröna rörelsen eller partiet.

– Av kärlek till Pekka gör vi det här, säger de, och bland superlativen finns allt från mångsidig och internationell till klok, erfaren och stilig.

Inbjudna är vänner och vänners vänner och under den korta träffen ska Haavisto svara på inget mindre än hur vi garanterar fred under de kommande hundra åren och stävjar klimatförändringen.

Kandidaten anländer något försenad, berör tunga ämnen med lätt hand och levererar några anekdoter. Nu får också utrikespolitiken lite plats. Haavisto betonar igen att också små länder kan ta initiativ som kan få stor betydelse.

– Det kan handla om fredsmedling eller om innovationer av olika slag till exempel. I Finland säger vi alltför ofta att vad har nu vi att komma med. Då Finlands statsöverhuvud träffar Rysslands, USA:s eller Kinas ledare ska vi alltid fråga: Vad föreslog Finland? Visst är det bra att måna om goda relationer, det är också ett värde, men som president skulle jag se till att Finland kommer också med egna initiativ. Tiden är sådan att den kräver diplomati och små gester som kan skapa avspänning.