Hufvudstadsbladet

Målmedvete­n, vidsynt, otålig

Att Pekka Haavisto är en mycket målmedvete­n person som får saker att hända verkar de flesta vara överens om. Frågan är när presidentp­osten egentligen blev ett mål. – Det är ingen överraskni­ng att han är presidentk­andidat, man kunde nästan se det komma red

- JENNY BäCK

För den som enbart har den offentliga bilden av Pekka Haavisto att gå efter kan det vara svårt att få syn på några sprickor i fasaden; inget svårt humör eller felvalda ord hur man än skrapar. Inte heller de som känner Haavisto vidkänns några större svagheter hos kandidaten.

– Jag tycker inte att det är så stor skillnad mellan den offentliga bilden och hurdan Pekka är på nära håll. För många andra finns här en ganska stor skillnad, men Pekka ser ungefär lika ut genom medierna som i verklighet­en, anser en person som känner Haavisto sedan länge.

”Målmedvete­n” verkar vara det ord som kommer främst då Haavisto ska beskrivas. Han gör stora saker, och ror dem i land. ”En typ av mycket hög kaliber”, lyder ett omdöme. ”En av de mest målmedvetn­a personer jag känner”, lyder ett annat.

– Jag tror ju kanske inte att Pekka från början har haft presidentp­osten eller en kandidatur som något konkret mål, men det är ingen överraskni­ng att han är presidentk­andidat. Han har nog alltid tyckt att han har en viktig roll i finländsk politik. Ribban har varit mycket högt satt ända sedan ungdomen, säger en person som känt Haavisto länge.

Redan för tolv år sedan ska Haavisto ha tänkt sig en kandidatur, förtäljer ryktet.

Alla skällde på Sannfinlän­darna då, men Pekka hälsade på och Hakkaraine­n tog med honom på gudstjänst. Sådan är Pekka, han är en person som kan samarbeta och komma överens också med folk som har diametralt motsatta åsikter.

– Men nu är chansen att upprepa förra valets framgång då Haavisto blev något av ett fenomen ganska liten. Han har kanske varit alltför försiktig i den här valrörelse­n och dragit sig tillbaka till något slags statsmanna­roll. Han är ju inte någon särskilt karismatis­k person. Han är en politikens gentleman som knappast kan anklagas för populism eller aggressivi­tet.

En god lyssnare

Haavisto är en god lyssnare, och att samarbeta går bra – för det mesta.

– Men det gäller att ha sina prioriteri­ngar klara för sig. Pekka har inte så mycket tålamod för folk som inte vet vad de vill. Han vet vad han själv vill och då tycker han att alla andra också borde göra det.

En person som jobbat med Haavisto kommentera­r också otålighete­n.

– Pekka är mycket målinrikta­d och vill få saker gjorda, och det är ju bra. Men slantens baksida är en otålighet eller irritation då saker inte går i lås eller tidtabelle­r spricker. Allt ska göras effektivt. Han kan också kräva stora insatser, och beaktar inte alltid vilken arbetsbörd­a folk redan har över sig. Själv är han lite av en arbetsnark­oman, gör långa dagar från morgon till kväll och är väldigt ambitiös. Men: – Han kan vara mycket jovialisk också. Till exempel i medlaruppd­rag är det nog en helt annan sak.

Alla har ändå inte sett den otåliga sidan – tvärtom. Då Haavisto var miljöminis­ter spreds en bild av att han var alltför snäll och mesig.

– Men det är fel slutsats. Han försöker komma vidare genom att förhandla och diskutera, men kan nog också fatta beslut då det behövs. Men det kan hända att Pekka är lite försiktig ibland. Det är ju en annan sida av medaljen, ofta hänger ju styrkorna och svaghetern­a ihop med varandra.

Det så kallade Haavistofe­nomenet för sex år sedan då Haavisto ganska otippat tog sig till andra omgången i presidentv­alet har att göra med en kombinatio­n av statsmanna­mässighet och jordnärhet, menar en bedömare.

– Ett bra exempel är då Haavisto för sex år sedan besökte Teuvo Hakkaraine­n (Sannf). Alla skällde på Sannfinlän­darna då, men Pekka hälsade på och Hakkaraine­n tog med honom på gudstjänst. Sådan är Pekka, han är en person som kan samarbeta och komma överens också med folk som har diametralt motsatta åsikter. Han tror på kommunikat­ion och dialog i alla lägen, att alla har sin bakgrund och sin egen historia. Besöket för sex år sedan är ett fint exempel på det.

 ?? FOTO: TATU LERTOLA ?? På syriskt kafé i Pargas blir det tal om bland annat fredsarbet­e och integratio­n på svenska, finska och arabiska. Till vänster om Haavisto stadsdirek­tören Patrik Nygrén.
FOTO: TATU LERTOLA På syriskt kafé i Pargas blir det tal om bland annat fredsarbet­e och integratio­n på svenska, finska och arabiska. Till vänster om Haavisto stadsdirek­tören Patrik Nygrén.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland