Drömmen om Finland gick i kras
Adhraa nekades asyl: ”Hur ska jag förklara för mina barn att drömmen inte var sann?”
– Varje dag sade jag att vi snart är framme i tryggheten.
Adhraa är mamma till tre flickor och en av de flyktingkvinnor som kom till Finland 2015. Hon bär på en stor ångest över hur livet har blivit och vad hon utsatt sina döttrar för i tron att livet skulle bli bättre. Nu kräver Finland att hon och döttrarna tar sitt pick och pack och återvänder till Irak.
– Vad säger jag till dem? Att de ras mamma utsatte dem för allt detta bara för att tvingas ta dem tillbaka till ett land som är farligt?
Läs Adhraas och några andra flyktingkvinnors historia i dagens HBL. De ger ett ansikte åt den statistik som säger att kvinnor har svårare att få flyktingstatus eftersom deras ansökningar anses mindre trovärdiga.
ADHRAA
Den nästan sexåriga flickan släpper inte sin mamma med blicken.
Där mamma är, där är också hon. Alldeles intill, ständigt medveten om vad mamma gör.
Gråter mamma kryper flickan upp i hennes famn och tittar tyst på henne med stora, bruna ögon.
Tittar en främmande person för länge på flickan kryper hon upp i sin mammas famn och gömmer sitt ansikte mot hennes bröst.
Tappar hon för ett ögonblick bort mamma får hon panik, ändå går mamma aldrig längre än till rummet bredvid.
Flickans mamma heter Adhraa och hon tror att den yngsta dottern har traumatiserats av den sista tiden i Irak och av flykten därifrån.
Flykten ägde rum 2015. Då trodde mamma och de tre döttrarna fortfarande att de var på väg mot ett tryggare liv.
Det var då de reste genom Turkiet, över ett skrämmande hav till Grekland och därefter vandrade genom halva Europa. Det som hände under den resan har satt så djupa spår att Adhraa börjar gråta varje gång tanken ens vidrör den.
– Det finns onda människor på gatorna i Grekland. Det finns tjuvar, kriminella. Vi höll oss hela tiden på platser där det fanns många andra, men det var väldigt svåra tider. Att sova utomhus och hålla dina barn torra när det regnar – det är tungt.
Särskilt svårt har Adhraa att berätta om när någon av de äldre flickorna försvann i folkmängden, som omgav dem hela tiden.
– När du står där, som ensam mamma, och tror att du har förlorat ditt barn i folkmassorna. Barnet som du skulle föra i säkerhet.
– Ibland gick jag i timmar och grät och ropade. Det är tungt att minnas ...
Men flickorna hittades varje gång.
Under den här resan tog sig de större flickorna – då åtta och tio år gamla – i stort sett framåt själva.
Den minsta – då tre år – var Adhraa tvungen att bära.
– Varje dag sade jag att vi snart är framme i tryggheten.
Mamma ledde och bar döttrarna in i rangliga gummibåtar som läckte. Hon bar dem längs vägar där smugglarna tvingade alla att slänga sina väskor så ingen skulle kunna se att de är flyktingar. Hon förde dem till dunkla gator i Grekland där man sover under bar himmel, genom ödsliga ukrainska gränsmarker, in i mörka skogsområden där människor ropade att treåringen måste hålla tyst.
– De gav sömnmediciner åt barn, också åt oss, så att hon skulle sova. Men hon vaknade och det var fullt, fullt av främmande människor omkring henne. Så hon började gråta högljutt och då skrek de åt henne att hon måste fortsätta sova.
Mannen, flickornas pappa, var inte med om flykten.
När de vuxna då – 2015 – hade
gömt sig i sin tillflyktsort Bagdad måste de överväga vem de har råd att betala för att få i trygghet.
– Min man sade att flickorna och jag måste åka först. Så vi bestämde att han försöker komma efter oss senare.
Det har nu gått nästan tre år sedan de vuxna tog det här beslutet.
Under ett längre sjok av den här tiden – 2016 – var Adhraas man helt försvunnen. Hon var övertygad om att han var död, tagen av dem som hade hotat dem innan flykten.
Under den här tiden levde Adhraa och hennes flickor i ett trångt rum på en flyktingförläggning, ovetande om att de redan hade fått sitt första negativa besked av Migrationsverket.
Det ombud som var satt att sköta familjens sak hade nämligen, enligt den e-post hon skickade som svar på Adhraas finska väns fråga, blivit så illa berörd av det negativa beskedet att hon själv börjat gråta och därför inte ville berätta den dåliga nyheten för sin klient. Ombudet hade ändå – utan att informera – överklagat beslutet med ett känslosamt inlägg som i stort sett saknade flyktingrättsliga argument.
I slutet av år 2017 står det ett handgjort kort på ett litet skrivbord i den sparsamt inredda bostad där de tre nu bor.
”Isälle” (Till pappa) står det på kortet. Kortet har de äldre flickorna gjort under skolans farsdagspyssel. Men det finns ingen adress att skicka det till.
Ingen vet exakt var pappa är, men nu vet de att han lever.
I den här bostaden har familjen bott några månader nu. De har fått bostaden tack vare frivilliga krafter på den lilla orten.
– Vi fick ett negativt besked på den överklagan, som mitt ombud självmant hade skickat in. Efter det försökte jag starta en ny process, men nu kom det ett avslag på den. Det är svårt att förklara hur det här känns. Jag sover egentligen inte alls, säger Adhraa.
Hennes nätverk har hittat ett nytt juridiskt ombud, en kunnig expert i flyktingfrågor, som nu försöker ändra på redan tagna beslut. Bland många saker som förs fram finns att den första processen grundar sig på det enda en timme långa asylsamtal, som Adhraa fick när hon anlände.
– De frågade om vilka vägar vi åkt och varför jag söker asyl. Men vad hinner man berätta på en timme? Ingenting.
I det negativa beslutet har man hakat upp sig på att Adhraa är från Bagdad. Man har inte noterat att hon och hennes Mosulfödda man bosatte sig i hans hemtrakt efter att de gift sig och att de bodde i Mosul tills de var tvungna att fly undan Islamska statens skräckvälde. Det var så de hamnade i Bagdad, där de hann bo en kort tid innan hon och flickorna flydde.
Det som inte alls har kommit fram är att hennes mans släkt är betydligt mer traditionellt lagd än hennes, vilket bland annat har betytt att svärföräldrarna, enligt Adhraa, har velat skicka flickorna tillbaka till Mosul och inte är främmande för att gifta bort dem då de är tillräckligt gamla.
– Min mellersta dotter är nu tio år, min äldsta tolv år. Det räcker för en del familjer i Irak. De har lärt sig finska här, de är smarta och älskar den finska skolan. Jag kan aldrig ta dem tillbaka till Irak.
Den äldsta dottern har dessutom fått diabetes. Enligt Adhraa kan Irak inte erbjuda någon diabetesvård.
Finland kräver ändå att hon tar barnen och återvänder till Irak. Enligt beslutet finns det inga hinder för henne och flickorna att bo i Bagdad.
– Huset där mina föräldrar bodde bombades. Efter det fick min pappa hjärtproblem och dog. Mamma har flytt till sin syster i en helt annan stad. Det finns ingenting kvar för oss i Bagdad och vi som bott i Mosul är stämplade. Min man har inlett sin flykt och försöker ta sig till Europa, men resan är lång, farlig och osäker.
Tvångsdeportationen, för frivilligt åker Adhraa aldrig tillbaka, kan i princip verkställas när som helst.
– När vi gjorde resan genom Europa då 2015 orkade mina döttrar kämpa vidare för att jag lovade dem att vi snart kommer till ett land där flygplanen inte är farliga och där man kan gå på picknick utan att vara rädd. Vad säger jag till dem nu? Att deras mamma utsatte dem för allt detta bara för att tvingas ta dem tillbaka ett land, som är farligt och dit de inte vill återvända?
I november samma år landade den unga kvinnan i förvinterns Finland.
Det hade redan börjat klarna att en del av allt det som hade berättats om landet i norr inte var sant. Därför hade hon till exempel inte, som de först tänkt, kunnat återförenas med sin man på lagliga vägar utan därför hade hon, liksom han, varit hänvisad till de smugglare som för folk över gränsen till Europa.
Ännu klarare skulle de felaktiga uppgifterna bli under tiden som följde då antalet asylsökande under några månader vida översteg de mängder Finland var van vid. Då skärptes både lagstiftningen kring asylfrågor, tolkningen av dem och retoriken.
Då hade Zainab och hennes man redan återförenats och fått plats på en ny kaotisk flyktingförläggning. Men någon vardag gick det inte att leva, utan allting kretsade kring att vänta på det svar som det unga paret var övertygade om att skulle vara positivt.
Det var det inte. De överklagade och fortsatte vänta.
Medan de väntade blev hon gravid med deras första barn.
Sedan kom nyheterna från Irak. Att hennes mormor, som i praktiken varit den som skött om henne från nyfödd, låg inför en snar död.
– Jag förstod att jag aldrig mer får se henne.
Den unga mamman drabbades av panikångest.
Att vänta sitt första barn tusentals kilometer från sin egen mamma, att sakna allt socialt stöd, att inget veta till vilka omständigheter barnet föds och att dessutom inse att den älskade mormodern dör. Det blev för mycket på en gång.
– Jag fick våldsamma smärtor i magen och trodde att nu mister jag barnet.
Det finländska samhället erbjöd henne värktabletter.
Men hennes man krävde högljutt mer än så, och så togs hon slutligen in för kontroll på sjukhuset.
Den lilla flickan föddes i början av år
2017.
– Det blev en komplicerad förlossning och de tvingades slutligen göra ett kejsarsnitt. Sedan var vi på sjukhuset i fem dagar. Ingen besökte oss på sjukhuset, för vi har ingen släkt här.
Lite efter att flickan var född kom det andra negativa beslutet. Finland såg inga skäl till att det unga paret ska få stanna, utan de ska tillbaka till Bagdad.
Det är samma stad där familjens unga pappa arbetade som tolk för amerikaner och där han upplevde sig hotad till livet. Att ha samarbetat med fienden utgör, säger han, ett reellt hot. Det bestyrks av flera internationella rapporter, som Finland förbisett i sin bedömning.
Medan den lilla lärde sig krypa skrev hennes föräldrar ett klagomål och bad Högsta förvaltningsdomstolen ta ställning till de negativa beslut, som de säger baserar sig på bristfälliga källor.
När den lilla nästan lärt sig gå kom svaret. Beslutet står fast och fallet är slutbehandlat.
– Precis före jul avslutade de våra mottagningstjänster. Så nu har vi ingenting att leva på längre.
Med hjälp av frivilliga krafter bor familjen kvar i en privat liten bostad. I ett hörn av vardagsrummet finns en låda med leksaker, donerade av hjälpsamma nätverk. I ett annat står en omonterad babysäng, där flickan snart ska få sova.
Hyran för bostaden är anspråkslös. Men hur länge utomstående kan hålla också denna familj ovan ytan vet ingen.
Zainab själv vill inte återvända till Irak. Men hon saknar sin mamma oerhört.
– Det finns ingen som vi kunnat fråga om råd med vår dotter. När vi lyckas nå mamma i Irak säger hon att jag måste äta ordentligt så att jag kan amma. Men min kropp reagerar på allt det här, säger Zainab och lyfter upp sin skjorta.
Hennes magra kropp är täckt av stora röda och delvis variga utslag, som antagits vara psykosomatiska reaktioner på den stress hon levt med de senaste två åren.
Någon läkare kan hon ändå inte besöka, för varken hon, mannen eller dottern har längre rätt att vara kvar i Finland.
Men att återvända – det är inget alternativ.
– Hurdan är vår framtid? Det finns inga svar. Vår enda lycka nu är att vår dotter är så liten att hon inte kommer att ha några minnen av den här tiden.
AIDAH
I början av november hade det gått ett år sedan det senaste självmordsförsöket. Den gången avfärdades händelsen med en huvudskakning och ett råd om att hon inte ska göra så här en gång till. Hon är ju mamma, sade de. En mamma tar inte sitt liv.
Den här andra gången tas försöket på mycket större allvar. Nu läggs Aidah (namnet ändrat) in på en sluten avdelning och tvingas vara där i två veckor.
Hon är så trött att hon knappt orkat röra sig, än mindre sköta sina barn.
Men det är ändå barnen hon saknar.
– Det var inte meningen att det skulle gå så här, men jag är så trött.
För alla familjer har inte haft nätverk som lyckats ordna bort dem från de flyktingförläggningar, där de flesta hamnar då de kommer. Därför har många, såsom Aidah, levt de senaste över två åren i ett litet rum utan kök, tillsammans med tre barn och sin man. Hon har sällan gått ut, aldrig varit ensam och nästan inte sovit alls.
– Det första negativa svaret fick vi bara någon månad efter att vi kom. Det baserade sig på den korta inter-
vjun som vi trodde var en formalitet.
Svaret överklagades sommaren 2016.
Sedan inleddes Aidahs ångestfyllda väntan.
I november inleddes ett EU-finansierat projekt på landets flyktingförläggningar för att lägga mer fokus på barn och barnfamiljer. Då var Aidah redan intagen efter sitt andra självmordsförsök.
– Jag vet att jag har gjort fel. Jag vill ju inte dö. Jag är bara så trött att jag inte längre vet vad jag ska göra.
Det hann gå mer än två år utan att någon riktigt såg familjernas särbehov.
– Det här är den andra förläggningen där vi bor och här finns ett lekrum. Men det är låst nästan hela tiden och barnen har ingenstans att gå. Vår äldsta son har fått gå i olika skolor under den tid vi väntat och han talar redan flytande finska. I höstas fick också vår sexåring börja i förskolan.
Men den yngsta är för liten för att få någonting. Och föräldrarna har redan länge varit för trötta för att lyckas bryta förläggningens monotona vardag, där ingen ens har kontroll på vad man äter.
Det är inget nytt att speciellt mammor och familjer är speciellt utsatta i det limboliv som råder på förläggningarna. Redan 2012 skrev Jaana Salo vid Tammerfors universitet sin pro gradu-avhandling om familjernas vardag i flyktingförläggningar.
Det som bland annat kom fram var hur tungt det är då varje dag är den andra lik, och då man inte har någon kontroll ens över de mest grundläggande vardagsfunktionerna. Redan då fanns det tecken på att de vuxna kämpar med svåra mentala problem under väntan på myndigheternas besked, som efter asylhösten 2015 dessutom försenades på grund av att så många kom till landet på en gång.
Under 2017 började mångas processer gå mot sitt slut, men för en betydande del har utgången varit dålig.
– Vi fick vårt andra negativa svar i november. Då hade vi väntat nästan ett och ett halvt år på förläggningen, säger Aidah.
Tiden fram till det hade hon fyllt med en växande ångest. Då, under det första samtalet, förstod hon inte att hon borde ha berättat allting. Situationen var inte heller sådan att det kändes lämpligt att föra fram allt.
För hur pratar man om våldtäkt i ett kliniskt rum där bara du själv, en manlig obekant tolk och en stressad tjänsteman sitter med?
– Min mans familj fördömer mig för våldtäkten. Många anser att jag är en dålig kvinna och vill göra mig illa, säger hon.
De här uppgifterna försökte hennes ombud senare tillägga till den överklagan som gjorts till förvaltningsdomstolen, men de bedömdes inte vara tillförlitliga eftersom de kommit fram i ett så sent skede av processen.
– Varje dag frågar mina barn när vi får ett hem. Vad svarar jag på det? Vår äldsta son var länge ivrig över skolan. Han var utåtriktad och glad. Men det senaste året har han blivit tystare och tystare. Han är ledsen och han får utbrott.
Och hon själv? Hon har överlevt två självmordsförsök.
Men hon saknar ork att försöka förstå vad hon borde göra nu, reda ut var de egentligen befinner sig i processen. Därför förmår hon inte göra någonting annat än vänta på att någon vid förläggningen snart meddelar att allting är slut för deras del.
Och efter det är allting slut.