Tankar utanför paradoxen
Säg ”den taxellska paradoxen” och det är upplagt för debatt i Svenskfinland.
Enspråkiga lösningar garanterar tvåspråkighet, medan tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet”, lyder den taxellska paradoxen. Själv tycker Christoffer Taxell att det inte alls är fråga om någon paradox utan en beskrivning av verkligheten som den har varit nästan hela vår självständighet. Han påpekar att exempel på tvåspråkiga lösningar som skulle fungera på bägge språken i vardagen fortfarande saknas.
Då Taxell intervjuades i Svenska Yle i början av veckan var han noga med att igen förklara att han inte talar för språklig isolering. Bägge språkläger behöver kunskap i det andra inhemska för att vi ska kunna ha ett levande tvåspråkigt samhälle.
Paradoxen – låt oss kalla den så även om upphovsmannen inte anser att det är en paradox – omfattas och ifrågasätts i Svenskfinland. På andra håll är den obekant.
Huvudorsaken till att finlandssvenskar förhåller sig så olika till paradoxen är att vi lever i så olika förhållanden. Det gör att vi missförstår eller inte alls förstår varandra.
Det område paradoxen strängt omfattar har krympt efter att den myntades på 1980talet. Förändringarna har tagit udden av den på vissa håll.
I södra Finland och speciellt i huvudstadsregionen är allt fler familjer tvåspråkiga med en förälder från vardera språkgruppen. För många som lever i de här förhållandena kan paradoxen kännas främmande. Problemet som den varnar för upplevs inte som något problem. Exempelvis tvåspråkiga skolor kan av den här gruppen upplevas som en smart lösning.
I stora delar av Österbotten och i vissa delar av Åboland och Nyland är situationen en helt annan. För de flesta även där är finskan visserligen inget stort problem, men många är inte helt tvåspråkiga. Det är utöver Åland fråga om de sista områdena där man obehindrat kan leva och få fullständig service och betjäning på svenska i Finland.
För SFP är det i de här områdena en stor politisk risk att ifrågasätta paradoxen och gå in för tvåspråkiga lösningar. Man vågar inte äventyra en fortsatt levande tvåspråkighet i vårt land och Finlands språkliga plats i den nordiska sfären. Genom att kämpa mot att svenskan förtvi nar garanteras också Finlands tvåspråkighet.
Risken paradoxen varnar för är att det starkare språket tar över i tvåspråkiga lösningar och på sikt leder till enspråkighet.
I områden där finskan dominerar, alltså inte minst i huvudstadsregionen, skulle sålunda finskan ta över om man exempelvis går in för tvåspråkiga skolor. På motsvarande sätt skulle då rimligen svenskan tränga undan finskan på de nuvarande svenskdominerade orterna.
Paradoxens paradox är här alltså att i de områden där man ifrågasätter den taxellska paradoxen skulle ett brott mot den leda till att finskan tar över medan i de områden där flertalet tror på den skulle svenskan segra. Förutsatt att paradoxen håller.
Det största problemet för svenskan i dag i Finland är knappast den delade synen på Taxells paradox. Det är inte heller den lilla andel finskspråkiga som aktivt jobbar mot allting som har något med svenska språket att göra. De är högljudda men ganska få.
Allvarligare är att tvåspråkigheten inte just alls diskuteras på finskt håll och att det är så många som inte förstår de svenskspråkigas situation och vardag. Så länge det är så förblir språkdiskussionen främst en intern finlandssvensk affär med en del pikanta inslag från finskspråkiga språkfanatiker.
Ju mer förståelsen för det svenska minskar på finskt håll, desto större är behovet av en eller flera höga röster som påminner om svenskans existens och språkets del av det finländska samhället. De här rösterna, både svenska och finska, får inte tystna. De är viktigare för fortsatt levande tvåspråkighet än alla paradoxer och hur man ser på dem.