Och vad gör ministeriet?

Högsta domstolen (HD) har inte oväntat funnit att riksåklagaren Matti Nissinen har gjort sig skyldig till brott mot tjänsteplikten när han köpt utbildningstjänster till RÅ-ämbetet av ett företag som delvis ägdes och leddes av hans bror.

HD slog i december fast att den Nissinenska gärningen var uppsåtlig, att det inte fanns rum för tolkning och att gärningen inte var ringa.

HD är vår högsta rättsinstans. Tänk på det och läs meningen ovan på nytt. Det är en tung dom HD har fällt. Nissinen hade varit jävig och han borde ha insett det.

Riksåklagaren själv bestred inte sitt misstag men ville beskriva det som oaktsamhet, vårdslöshet.

Maxstraffet för uppsåtligt brott mot tjänsteplikten är ett års fängelse. HD nöjde sig med att bötfälla riksåklagaren med 40 dagsböter.

Eftersom HD är sista – och i detta fall också första – instans fick domen laga kraft omedelbart. Riksåklagaren infann sig följaktligen dagen efter domen på RÅ-ämbetet. Han hade sedan våren varit tjänstledig på egen bekostnad och sedan augusti avstängd från tjänst.

HD fann att Nissinens upprepade inköp av tjänster inte kunde motiveras med brådska eller andra aspekter.

Domstolen uttrycker därtill explicit att man ska kunna förvänta sig att landets ledande åklagare ska kunna identifiera jäv.

Också det ett tungt omdöme av vår högsta rättsnivå.

Mänskligt sett finns en förmildrande omständighet som Nissinen åberopade: Hans fru hade avlidit 2010. Han har därtill förklarat sitt bristande omdöme med att han brann för ledarskapsutbildning. Han hade blivit för ivrig.

Dilemmat är att ivern var kontinuerlig – under åren 2010–2015. Det urgröper själva termen. Och får naturligtvis inte förklara varför vår högsta åklagare vägrar se jäv när det är som mest uppenbart.

HD tog inte ställning till om Nissinen får fortsätta som högsta chef för åklagarämbetet.

Det finns en logik i det. HD identifierar brott och dömer. Det är arbetsgivarens sak att avgöra om en dömd är lämplig i sitt ämbete.

Den frågan avgörs därför av Justitieministeriet, som har lovat utslag inom januari. Alternativen är inga åtgärder, anmärkning, varning eller uppsägning.

Domen, utskriven på drygt 40 sidor, är en minutiös analys av det skedda.

När HD har rensat bort det preskriberade återstår köpta tjänster för drygt 20 000 euro. Domstolen slår fast att värdet är betydande. Det kan diskuteras – men är samtidigt ovidkommande när ministeriet fattar sitt beslut.

Under årens lopp har jag förundrat mig över hur domstolar väljer att inte se uppsåtet utan stannar för det lindrigare, det vill säga oaktsamhet.

Dock, i domstolar sitter jurister, vid det här tangentbordet en dilettant – i ordets betydelse av amatör – när det gäller det juridiska.

Men HD:s dom är hård och tveklös. Den verbala analysen ter sig tyngre än den ”aritmetiska”, de 40 dagsböterna.

RÅ-ämbetets högsta chef har gjort sig skyldig till en grov förseelse.

Om Justitieministeriet väljer de lindrigare alternativen och riksåklagaren får sitta kvar har omgivningen att göra sin tolkning. Ministeriet måste i förväg baka in reaktionerna på beslutet.

Åtalade kan efter det här lättare hänvisa till sin ”livssituation” som förmildrande omständighet – åberopande riksåklagarens argumentation (som dock inte tillskrevs någon vikt av HD).

RÅ-ämbetet har att vaka bland annat över den jävsproblematik som är central inte minst i ett litet land.

Om riksåklagaren får sitta kvar, urgröper det ämbetets trovärdighet? Tveklöst i mina ögon.

Höga juridiska chefer får alltså inte göra misstag? Det finns gradskillnader också i det helvetet.

HD har slagit fast vad jag i en tidigare text har kallat det absurdistiska i att Nissinen under cirka fem år fortfar att bereda och besluta om köptjänster trots att han av sin biträdande riksåklagare hade uppmärksamgjorts på att jäv förelåg.

HD anför det inte explicit som motivering, men kunde inte heller efter den informationen komma till annat resultat än att Nissinen hade handlat uppsåtligt.

Kan man sitta kvar som högsta chef för en (bland annat) korruptionsbekämpande instans om man så kontinuerligt och medvetet har handlat mot bättre vetande?

Det kan kännas omänskligt, men mitt svar är nej. I mina ögon ligger den springande punkten här: Riksåklagaren fick ”hjälp” med att se att jäv förelåg men valde att blunda.

Av chefer kan man kräva mera – det är därför de är chefer.

HD dömde riksåklagaren till 40 dagsböter à drygt 40 euro. Domstolen fann det rimligt att den åtalade åberopade en kraftigt sänkt inkomst – han hade ju varit tjänstledig och avstängd under merparten av 2017.

En lekman kan se en viss rundgång i att inkomsten har varit läg- re på grund av en juridisk förseelse. Men här har man sett till faktisk inkomst utan hänsyn till vad som har påverkat den.

Men det är av underordnad betydelse. Justitieministeriet har utlovat ett avgörande inom januari månad.

Låt det ta den tid det kräver. Fallet är unikt – dessbättre ur landets synvinkel men dessvärre ur riksåklagarens.

För tydlighetens skull: Varken åklagaren i fallet eller HD har fäst uppmärksamhet vid eventuell ekonomisk nytta för broderns företag.

Det ger det principiella – jävsproblematiken – i fallet en understruken roll.

Och vad handlar det principiella om? Bland annat om att förtroendet för rättsväsendet bygger på att det självt är fläckfritt. Riksåklagaren bör vara en del av den renheten.

Justitieministeriet är inför sitt avgörande punktmarkerat av en offentlighet som har betydelse när allmänheten betraktar rättsväsendet i stort.

HD:s dom är baserad på ett klockrent redovisat juridiskt resonemang. Justitieministeriet får inte vara sämre. Beslutet om riksåklagarens framtid måste vara minutiöst analyserat – och redovisat.