Skrällarna vi minns i FA-cupen
FA-cupveckoslut i England. Då kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på vad som hänt under årens lopp i den äldsta av fotbollscuper. HBL listar de tio största skrällarna.
Burnley– Lincoln 0–1, år 2017.
Lincoln blev det första laget på 103 år utanför det engelska seriesystemet att avancera till kvartsfinal. På bekostnad av Premier League-klubben Burnley.
Sean Raggett skrev för evigt in sig som en av de främsta medborgarna i lilla staden Lincolns historia med sitt nickmål i 89 minuten.
I kvarten tog det sedan abrupt slog mot Arsenal men det minns ingen.
WrexhamArsenal 2–1, 1992.
Arsenal var regerande ligamästare och kom till spel med hela sin armada av stjärnor. En armada som inkluderade David Seaman, Tony Adams, David Rocastle, Paul Merson och Alan Smith.
Arsenal tog planenligt ledningen genom Smith strax före paus och med mindre än tio minuter kvar på speluret ledde Gunners med 1–0. Inom loppet av två minuter vände Wrexham, då ett bottenlag i division 4, på steken. 37-årige Mickey Thomas satte en frispark och två minuter senare beseglade Steve Watkin Arsenals pinsamma öde med sitt segermål.
Wrexham hade sedan West Ham på gaffeln i fjärde omgången. På Upton Park krigade man sig till 2–2 men hemma i returen vann Hammers med 1–0.
Liverpool– Wimbledon 0–1, 1988.
”The Crazy Gang has beaten The Culture Club.” Så löd tv-kommentatorn John Motsons bevingade ord efter att Wimbledon chockat Liverpool som lite tidigare i maj säkrat ligatiteln. Wimbledon hade slutat sjua i ligan, bättre än de flesta räknat med, men Liverpool var skyhög favorit att segra i finalen. Laget kryllade av den tidens superstjärnor med Steve Nicol, John Barnes, Peter Beardsley och John Aldridge i spetsen.
Wimbledon var ett fysiskt, snudd på brutalt lag med råskinn som Vinnie Jones och Dennis Wise. Dave Beasant stod på huvudet mellan stolparna och tog bland annat en straff av Aldridge. Lawrie Sanchez nick i 37:e minuten räckte för Wimbledons i särklass tyngsta titel någonsin.
Sunderland– Leeds 1–0, 1973.
Leeds var på den här tiden ett av de bästa lagen i Europa. Sunderland spelade på den näst högsta nivån i England och gavs inga chanser alls mot världsnamn som Billy Bremner, Peter Lorimer, Eddie Gray och Johnny Giles.
Odds och förhandssnack var något Sunderland i allmänhet och Ian Porterfeld i synnerhet inte kunde bry sig mindre om då han från 11–12 meter placerade in matchens enda mål. Jimmy Montgomery var fenomenal mellan Sunderlands stolpar.
Chelsea– Bradford 2–4, 2015.
En av de märkligaste matcherna i modern tid i FA-cupen. Chelsea skulle senare på våren bli ligamästare för femte gången och League 1-laget Bradford skulle inte vara något annat än ett lätt mellanmål.
Chelsea tog ledningen med 1-0 och 2–0 genom Gary Cahill och Ramires. Jon Stead reducerade strax före paus och resten är historia. Bradford gjorde tre mål i andra halvlek och förpassade Chelsea, som ställde upp med starkast möjliga manskap, ur cupen.
Bradford slog ut Sunderland efter det innan Reading blev för hårdtuggat i sjätte omgången.
Manchester City– Wigan 0–1, 2013.
Det fanns bara en favorit i finalen. Det här skulle City klara tämligen enkelt. Men trots ett massivt spelmässigt övertag och en rad av chanser stod matchen och vägde ändå in i slutminuterna. Sergio Agüero och Carlos Tevez stångade sig förgäves mot ett oerhört kompakt Wiganförsvar med Joel Robles som sista omutlig utpost.
Allt talade för en förlängning på Wembley men på stopptid steg inbytte Ben Watson fram och nickade Wigan till klubbens största titel någonsin.
Shrewsbury– Everton 2–1, 2003.
Shrewsbury skulle senare under samma säsong åka ur det engelska seriesystemet men den fjärde januari spelade laget som halvgudar hemma mot ligalaget Everton. Två mål av Nigel Jemson knäckte Everton där bland annat en viss Wayne Rooney hade fått sitt genombrott.
Richard Wright i Evertons mål hörde till matchens lirare den gången, något som säger en del om hur bra Shrewsbury var den där magiska söndagen.
I följande omgång var sedan Chelsea och i synnerhet Gianfranco Zola alldeles för vassa.
Bournemouth– Manchester United 2–0, 1984.
Division 3-klubben Bournemouth mot Manchester United. De sistnämnda var visserligen inte samma maktfaktor inom engelsk fotboll klubben är i dag men med spelare som Paul McGrath, Bryan Robson, Ray Wilkins och Norman Whiteside skulle detta inte kunna sluta i annat än en klar seger för bortalaget.
Ron Atkinsons lag var regerande cupmästare men mot Harry Redknapps Bournemouth tog det slut på ett abrupt sätt. Milton Graham och Ian Thompson gjorde målen och till och med normalt så pratglade och munvige Redknapp var tagen efteråt.
– Vi kommer inte att uppleva många liknande dagar i Bournemouth, var allt han fick fram.
McGrath och Robson var notoriska festprissar och det allmänna tipset var att stjärnduon bälgat i sig lite för många pints aftonen innan. Något som på intet sätt förringar Bournemouths bragd.
Bournemouth åkte ut i följande omgång mot Middlesbrough.
Sutton– Coventry 2–1, 1989.
Sutton var en non-leagueklubb. Coventry ett etablerat ligalag som spelade 34 säsonger i följd på den högsta nivån i England innan laget 2001 åkte ur.
Några superstjärnor hade Coventry inte i sina led men 19 månader tidigare hade laget slagit Tottenham i FA-cupfinalen.
Nu var inställningen kanske inte helt förstaklassig och mål av Tony Rains och Matthew Hanlan räckte för att en av cupens största skrällar i modern tid skulle se dagens ljus.
Askungesagan tog slut i fjärde omgången då Norwich tvålade till Sutton med hela 8–0.
Hereford United– Newcastle 2–1, 1972.
Hereford upphörde att existera 2014 då klubben gick i konkurs. I januari 1972 inföll kanske klubbens allra största ögonblick då man lade Newcastel på rygg. 2–2 på S:t James Park betydde omspel på ett knökfullt Edgar Street.
Newcastle tog ledningen men Hereford vägrade ge upp. Ronnie Radfords kanon från 40 meter hör alltjämt till de vackraste fullträffarna i cupens historia.
På stopptid satte Rickey George för non-leagueklubben.
I fjärde omgången pinade Hereford sedan West Ham. Det krävdes omspel för att Londonklubben skulle avancera.