Skattgömman under takbjälken

Det var total lycka. I en dammig låda högt uppe på farmors vind fanns min farbrors undanstuvade samling serietidningar. Och vilken samling: nästan kompletta uppsättningar av bland annat Tintin och Lucky Luke.

Extas. Jag skulle ha slukat samtliga album i ett svep, om inte de vuxna hade förstått att ransonera dem över en längre tid.

Kapten Haddock letar skatter i Söderhavet med professor Kalkyls hajformade ubåt. Lucky Luke duellerar med bröderna Daltons gangstermamma på öppen gata. Asterix i olympisk kamp mot en kolossal brottare från Rhodos. Spirou och Nicke tar sig fram i den fiktiva bananrepubliken Palombias djungel på spaning efter det mytiska djuret marsupilami. Det kunde inte bli bättre än så.

Pojkäventyr? I högsta grad. Stereotypier? Så de understa ruttnar, dessvärre.

Men 9-åringen som blivit biten av läsflugan ser inte det. Han ser oanade exotiska landskap öppna sig och känner äventyret stiga till väders på fantasins vingar. Främmande länder, kufiska djur, mytologiska gestalter, mustiga svordomar.

Dörrarna som seriernas värld kan öppna är otaliga. Det spelar ingen roll att mycket är påhittat och karikerat. Poängen är att intresset för läsning och berättelser vaknar, fascinationen för andra kulturer, historia, geografi, språk, djur och natur. Serierna matar 9-åringens nyfikenhet att ta reda på mer om världen omkring.

Tintinalbumet Solens tempel som utspelar sig i Sydamerika fick mig till exempel att lusläsa passagen om myrslokens leverne i boken om världens däggdjur. Lucky Lukes möte med Calamity Jane väckte intresse för vilda västerns nybyggarhistoria, medan Asterix och Obelix äventyr blev en ledsagare in i Cleopatras Egypten och kejsarnas Rom.

Serietidningsläsningen sådde också en tillgivenhet för ovanliga, överraskande ord och formuleringar – för språket som verktyg. Under de senaste åren har flera undersökningar visat att läsförståelsen bland skolelever – i synnerhet bland pojkarna – sjunkit dramatiskt. Kanske har Obelix alltjämt en funktion att fylla?