MATTI VANHANEN

CENTERN

1.

Inom landet skulle jag nämna tudelning, som i sin tur försämrar beslutsfattandet. Det ser vi exempel på i andra västländer, att beslutsfattandet försämras då olika extrema läger förstärks. Globalt sett är det största hotet en kombination av klimatförändringen och dess effekter: ökenbildning, matproduktionen, inre konflikter, terrorism och människor på flykt – allt det ger instabilitet. För klarhetens skull säger jag att ett europeiskt storkrig inte ligger högst på listan av hotbilder.

2.

Hot är ett svårt begrepp. Men utvecklingen är oroväckande då Ryssland strävar bort ifrån det västerländska lag- och avtalsbaserade systemet, och talar öppet om intressesfärer baserade på stormaktspolitik. Det passar inte ihop med små länders rättigheter. Det värsta är att intresset för problemlösning via internationella samfund försvagas, och i USA syns tyvärr en motsvarande utveckling. Omröstningen om brexit i Storbritannien var ett motsvarande fenomen.

3.

Vi ska öppet förespråka att stabilitet är vad vi önskar – och om stabiliteten störs har vi Natobeslutet i våra egna händer och med vårt eget intresse främst. Vi ska inte definiera när den tröskeln överskrids, utan det får gärna vara osagt. Då kan andra parter, också Ryssland, förstå att det beror på utomstående parters agerande hur vi gör: Om vår fredsönskan inte får gensvar så omvärderar vi läget. Detta budskap är ett diplomatiskt redskap i sig självt.

4.

Ja, förutsatt att statsledningen har fattat beslutet att föreslå ett medlemskap. Också Natoländerna bör få veta att det finns ett äkta stöd i folkopinionen. Visst kan det finnas risker för valmanipulation, men i ett läge av spänningar eller kris skulle det ändå inte vara aktuellt att ansöka om Natomedlemskap, utan det ska ske i ett normalläge.