Över blocken också i Sverige?

POLITIK Sverige-Finland-jämförelser är intressanta och viktiga. Finland sticker ut med ett betydligt större antal partier än andra nordiska länder. Våra åtta riksdagspartier blev nio när Sannfinländarna blev två.

I Sverige hade man också åtta partier i riksdagen efter valet 2010. Den långa perioden med ett stabilt fempartisystem är således över.

Jag är inte säker på om politikens stabilitet är mekaniskt beroende av hur många partier vi har. Det är andra saker som påverkar stabiliteten.

Blockpolitiken i Sverige har påverkat så att landet nästan jämt har minoritetsregeringar. I Finland försöker man nå majoritetsregeringar. Det är kanske den traumatiska politiska historien i Finland som gör att vi vill att regeringen har ett starkt mandat i riksdagen.

I Jyrki Katainens regering hade vi totalt sex partier: samlingspartister, socialdemokrater, vänster, gröna, kristdemokrater och SFP:are. Till slut blev det cirkus och två partier lämnade regeringen, men den satt i alla fall mandatperioden ut.

Det sägs i Sverige att förutsättningarna i och för sig har ändrats, men att de politiska partierna ännu har goda möjligheter att anpassa sig till den nya tiden. Jag tycker detsamma, men de svenska Socialdemokraterna och Moderaterna måste hitta varandra. Politiken måste gå över de gamla blockgränserna. I alla fall måste man ha den möjligheten: en blåröd koalition eller samarbete. Kanske får vi i Sverige se en stark majoritetsregering där både Socialdemokraterna och Moderaterna är med.

I vår sexpacksregering lärde vi oss att i en mångpartiregering måste man ha en stark och öppen relation eller förbindelse mellan två starka partier. I Katainens regering hade vi sex partier, men den blåröda axeln var den viktigaste kraften. I Sipiläs regering har vi tre partier och Centern-Samlingspartiet är en bärande kraftaxel.

När det inte är ideologiskt klister som håller ihop regeringen måste vi ha något annat. Och det är regeringsprogrammet, som måste vara tydligt och precist. Därför tar det också längre tid med regeringsförhandlingarna. I bästa fall är en sådan modell flexibel, ger balanserad politik och visar vart vi är på väg under denna regeringsperiod.