Ändå blir det fel
Paret i veckans inhemska premiär må få alla rätt på lotto, men som film betraktad blev det inte många rätt.
DRAMA/KOMEDI
Alla rätt
Regi: Lenka Hellstedt. Manus: Jenny Dahlström och Lenka Hellstedt, efter en roman av Anna-Leena Härkönen. Foto: Robert Nordström. I rollerna: Elsa Saisio, Antti Luusuaniemi, Jenni Kokander, Malla Malmivaara, Pirjo Lonka.
Blir man lycklig av pengar? Går det att låtsas som om ingenting med fickor som står i brand och med miljoner på bankkontot?
Där några av frågeställningarna i Lenka Hellstedts Alla rätt (Kaikki oikein), en på många sätt modern dramakomedi som hämtat sin inspiration ur en roman av AnnaLeena Härkönen.
Det handlar om Eevi Puttonen (Elsa Saisio), en grå mus som till vardags jobbar i en skönhetssalong. Lönen är inget vidare och ofta drar det ihop sig till långa dagar, men åtminstone kan Eevi luta sig tillbaka på kärleken.
Därhemma, i hyreslängan, väntar musikern och äkta mannen Kari (Antti Luusuaniemi), en baddare på makaronilåda. Men annars är det lite si och så med utropstecknen, det har faktiskt gått fyra år sedan förra semesterresan (till Bulgarien).
Sedan går det som det går, att Eevi lyckas pricka in sju rätt på lotto. Men det som enligt gängse logik borde utmynna i en nystart med leva lyckliga i alla sina darvibbar utvecklar sig så småningom till en regelrätt mardröm.
För trots att Eevi och Kari inledningsvis kommer överens om att hålla låg profil är det bara en tidsfråga innan det börjar slira. In i bilden kommer såväl Thailandssemestrar som cityjeepar, detta utan att kärleken hänger med i svängarna.
En besvikelse
Stilistiskt sett är det fråga om en dramakomedi, en film som hävdar att gräset inte nödvändigtvis är grönare på andra sidan staketet.
I den meningen kanske man kunde tala om en syskonfilm till Johanna Vuoksenmaas Uppsving, Nousukausi, där klassresan förvisso är den omvända.
Fast särskilt kvickt och roligt blir det ju aldrig. Och som satir över det nyrika fyrk finnsstuket lossnar det bara inte, nog för att det i filmen finns massor av läckra uppslag.
Så väljer Kari att med sina pengar spela in en skiva – och förlägga releasepartajet till ett folktomt Tavastia. Kunde ha blivit nåt, liksom sekvensen med handlingen förlagd till ett galleri som specialiserat sig på modern konst (ett potentiellt investeringsobjekt).
Men det mesta fuskas bort och det på ett sätt som det inte slår gnistor om heller på det dramatiska (läs: romantiska) planet.
Resultatet är en platt och trubbig, förvånansvärt anonym, sak som de facto lovar mera än den ger.