Feministisk komedikväll med klös
En välkommen chock drabbade recensenten under Jamie MacDonalds ståuppkomedi.
STåUPPRECENSION
Feminist Comedy Night with Jamie MacDonald
Korjaamo 10.1.2018 På scenen: Mira Eskelinen, Juuso Kekkonen, Ee, Tim Thymebon, Elie Abraham. Showen ges även 14.2, 14.3, 18.4, 16.5 och 27.6.
Komikern Jamie MacDonalds komediklubb Feminist Comedy Night har redan ett flertal lyckade kvällar bakom sig, och också Korjaamos vind var fullpackad, av goda skäl. Rejäla doser av avancerad underlivshumor varvades med uppfriskande fläktar av politisk radikalism på många nivåer i ett recept som kändes skarpt och skoningslöst nog att tackla Trump-erans uppvarvade tidsanda.
Som kvällens konferencier fungerade en självsäker Ida Akkila vars samspel med publiken löpte utmärkt då hon ledde showen. Både hon och majoriteten av de inledande numren fokuserade tungt på ”anekdotkomedi”, där verkliga upplevelser ur det egna livet fungerade som råmaterial för skämten och här kommer min egen största invändning.
Ibland blev proportionen refererade anekdoter vs. riktiga uttänkta skämt lite väl ojämn till de senares nackdel: också den mest hysteriska upplevelsen ur en komikers egna liv fungerar i regel dubbelt så bra på scen om hen gör sig besväret att knyta ihop den med en originell punchline. Att dela med sig av pinsamma inviter från dejtingsidor som skickats till en är ett av stapelskämten på sociala medier och funkar bra där, men åtminstone jag är ändå konservativ nog att tycka att det är höjden av lättja att göra samma sak på scen.
Lyckligtvis bjöd showen på gott om höjdpunkter som dränkte mina få invändningar i skrattparoxysmer. Bland de inledande numren fastnade särskilt Mira Eskelinens väl proportionerade och skickligt levererade set i minnet. Kvällens sista, namn- givande akt, Jamie MacDonald var i en klass för sig vilket markerades av lite klädsamt roastande innan han till slut äntrade scenen.
Munter osaklighet
Jag brukar alltför ofta lämna komediföreställningar med en malande otillfredsställd känsla av att performansen inte riktigt vågat tillräckligt mycket, analyserat tillräckligt djupt eller provocerat tillräckligt elakt. Därför var det en välkom- men chock för mig då MacDonald rundade av sitt klassanalytiska resonemang med att med muntert absurd osaklighet ge sig på presidentfrun Jenni Haukio och hennes ofödda barn. Eller snarare var det den löjliga nationalistiska kulten kring det stackars livet som fick en brutal behandling: MacDonald är konsekvent för smart för att ägna sig åt ogenomtänkt och nihilistisk sadism även om han vet exakt hur långt över gränsen han ska gå.
Det slutgiltiga intrycket är att Jamie MacDonald och hans klubbkoncept känns som en välkommen vitamininjektion i det finländska humorlandskapet. I ett samhälle som är i så skriande behov av bitande satir och svidande skämt som vårt nuvarande hoppas jag innerligt att den sortens humor som här representeras fortsätter att hitta en fruktbar grogrund.