Fidelio för dumbommar
Resultatet blev minst sagt långrandigt när RSO uppförde Beethovens enda opera med nyskriven dialog insprängd mellan scenerna.
OPERA
Beethoven: Fidelio
Radions symfoniorkesters Beethovenfestival, öppningskonsert på Musikhuset 10.1. Dirigent Hannu Lintu. Regi och dramatisering Jussi Nikkilä. I rollerna Esko Salminen och Kati Outinen. Solister. Musikhusets kör, instudering Jani Sivén.
Att Beethovens enda opera Fidelio är världens tråkigaste opera, så som jag förde fram i min artikel nyligen (HBL 10.1), är givetvis en sanning med modifikation. Det finns tråkigare libretton och operor med tråkigare musik, men Fidelio blev med sin erkänt svåra för att inte säga svaga handling Beethovens sorgebarn.
Vad då göra för att få operan att fungera? Inte vet jag. Och inte visste programsnickrarna vid RSO heller, så man chansade och bad skådespelaren Jussi Nikkilä att hitta på något. Det blev en hel extra timme av fiktiv dialog mellan Beethoven (Esko Salminen) och hans hembiträde (Kati Outinen), där de bara delvis behandlar Fidelio. Ju längre kvällen lider, desto mera kommer de att gå igenom tonsättarens halva livshistoria och alla möjliga anknytande detaljer, kompositionsbeställningar, skrivkramp, krisen som den tilltagande dövheten förde med sig och inte minst våndan över brorsonen Karl, som Beethoven lovat ta hand om, och hans tillhörande självmordsförsök 1826.
Det mesta är sant, om än i någon mån irrelevant, och hela föreställningen kommer att påminna mig om en fin engelskspråkig bokserie med gula pärmar där allt mellan himmel och jord avklaras under rubriken ”for dummies” (för dumbommar). Man skriver på näsan och berättar allt för publiken, också med risk för att bli tjatig. Ett litet skådespel på tio minuter i början hade varit kul, men inte en hel timme av extramaterial... Å andra sidan rimmar det väl med tidens krav, när man ska klättra ner från sina elfenbenstorn för att folkbilda publiken och förklara biografiska fakta för folk som tydligen inte kan läsa innantill.
Lite förvånad blir man också över användningen av de vita dukarna. När de en gång var riggade och när det var opera som gjordes kunde de ha använts till textning av sången, men nej. I stället användes projektorerna för att visa närbilder av skådespelarna och i sig helt fina videoinserter som filmats på någon lettisk strand. Som mest störande blir dramatiseringen i slutet, för medan intensiteten i musiken bara håller på att stiga – musiken fattar eld i mitten av andra akten – stannar den nästan helt av i dramat (som fortgår i begravningstempo). Som att titta på finsk tv.
Det som gladde mest var musiken. RSO gjorde utmärkt ifrån sig och spelade med schvung kvällen igenom på scenen som hade urgröpts för att likna ett orkesterdike. Intensiteten i Leonore 3-uvertyren på slutet var närmast hårresande.
Lika tacksamt var det att iaktta solisternas arbete. Johanna Rusanen-Kartano hade lämnat återbud och Erika Sunnegårdh flögs in från Wien samma dag och gjorde förbluffande väl ifrån sig som Leonore. Mest imponerade ändå herrarna, då inte minst Robert Gleadow som med sin ståtliga basbaryton som Rocco. Tommi Hakala som fängelsedirektören Pizarro var lika intagande och Florestan, som gör ett dramatiskt intåg i början av andra akten, sjöngs synnerligen snärtigt av tenoren Russell Thomas. Malin Christensson (Marzellina), Jussi Mylys (Jaquino) och Arttu Kataja (Fernando) liksom fångarna Martti Anttila och Jussi Linnanmäki gjorde likaså respektabla insatser. Musikhusets kör var i slagkraftig form i slutkören.
Fidelio sänds i Yle Radio 1 den 20 januari och på Teema Fem-kanalen den 30 mars.