Vilken litteratur censurerar du för dina barn?
Det kan handla om allt från rasistiska ord, förlegade könsroller, gammalmodiga värderingar, osunt leverne, problematiska beteenden eller sånt som skrämmer och oroar. Mitt i kvällssagan kan den slå till, censuren som får den vuxne högläsaren att bita sig i
Att läsa är inte riskfritt. Inte ens de böcker som riktar sig till de allra minsta är alltid helt fria från problematiska stereotyper och obehagliga ämnen. På den vuxne högläsarens axel sitter censorn alltsomoftast beredd.
– Om du bara väljer det politiskt korrekta och håller dig inom snäva ramar – då frångår du allt det viktiga som konst handlar om: att tänja gränser, att stå utanför, säger författaren Henrika Andersson som menar att en betänklig ängslighet breder ut sig, i synnerhet i vårt västra grannland.
Barnlitteraturen har alltid varit omgiven av förväntningar på att vara uppbygglig. Vad som sen uppfattas som ”nyttigt” för barn har varierat genom tiderna. Men så länge barn är beroende av en vuxen högläsare, har den personen förstås haft en maktposition där hen – på gott och ont – kunnat välja bort det som betraktats som problematiskt.
I en lite vidare bemärkelse kan detta kallas censur. Även om ordet i sin mest snäva definition avser statliga ingrepp för att begränsa yttranden, kan man tala om ”censurmentalitet” i en mer allmän bemärkelse. Eller om självcensur då någon lägger band på sig, utan direkta påtryckningar från en högre auktoritet. Syfet med censuren behöver inte nödvändigtvis vara politiskt, utan kan också vara att skydda någon från obehag, som i den klassiska filmcensuren.
Vardagscensur
I den här artikeln ska jag loda lite i den vardagscensur som utövas av småbarnsföräldrar, pedagoger, mormödrar, farfäder och andra som läser högt för barn. Och jag ska börja med att presentera min egen inre censor.
Han är något av en ny bekantskap också för mig själv. På allvar lärde jag känna honom först då jag fick barn. Länge trodde jag att han var en slapp liberal; en som tycker att så gott som alla texter har en basal och principiell rätt att existera, om än inte att spridas i alla sammanhang.
Och det tycker han väl fortfarande. Det är bara det att högläsning för barn inte är någon abstrakt principiell situation. Sagostunden är tvärtom högst konkret, och högst konkreta är också de närvarande barnen. Som högläsare för mina barn har jag märkt att min inre censor inte är fullt så tolerant som jag trodde. Emellanåt kliar det i fingrarna på honom, även om han hellre diskuterar än censurerar.
Men han har också förstått att diskussioner om sådant som koloniala arv och gamla könsroller inte alltid är riktigt begripliga eller intressanta för tre-, fyra- eller femåringar. Att censorn är vaken under sagostunderna beror säkert delvis också på att familjens bokhylla är tämligen vildvuxen: här finns samtida barnlitteratur som vi själva införskaffat, men också gåvor från släktingar och vänner, sådant vi räddat ur boklådor, arvegods och böcker vars ursprung är helt okänt. Gammalt och nytt, originellt och generiskt. Och också om jag tycker att en salig blandning är en bra sak, så innehåller bokhyllan ett fåtal böcker som får censorn att omformulera eller hoppa över. Jag ska ge några exempel.
I Nicke Nyfiken och glassbilen (2013) finns en borgmästare som hoppar in och räddar dagen då Nicke ställt till det för sig. Trots att det på bilderna alldeles tydligt syns att borgmästaren är en dam, introduceras hon med formuleringen ”Det var den kvinnliga borgmästarens röst”. Man hoppas ju att barnen inte ska uppfatta kvinnliga politiker som någon särskild anomali, så här brukar vi kort och gott läsa ”det var borgmästarens röst”. Ett minimalt ingrepp som en vaken redaktör borde ha fått till stånd innan tryck.
Något värre är det med sagoboken Den lilla kaninen – en (brittisk?) berättelse om ”en pigg liten kanin” som med hjälp av en ekorre, en uggla och sina syskon tar upp kampen mot en elak vessla. Djuren på bilderna är alla helt könlösa, men genomgående kallas alla ”han” i texten. I vår läsning får den lilla pigga kaninen och den kloka ugglan honkön, medan den finurliga ekorren och vesslan bevarat sina xy-kromosomer. Inte heller här tror jag att censuren i någon väsentlig mening inkräktat på konsten.
Av Elsa Beskow har vi flera böcker. Vissa läser jag gärna, inte minst för bildernas skull. Innehållsligt är berättelserna däremot gammalmodiga i sin moral. Ett stående inslag är förekomsten av aga: olydiga barn som blir smiskade av sina föräldrar eller andra vuxna figurer – och vanligen så att agan fram- ställs som rimlig, rättvis och nödvändig. Här har jag ibland försökt förklara kontexten: att boken är gammal, att förr trodde man... och avsluta med kontrollfrågan: ”Får vuxna slå barn?” som följs av det korrekta nekande svaret. Men då och då har jag hoppat över ett par meningar – eller en hel sida. Delvis beror det på att diskussionen blir lite uttjatad då man läser om samma bok många gånger.
I det här fallet blir inkräktandet inte helt oväsentligt. (Som vuxen tycker jag egentligen att något av det intressanta hos Beskow ligger just i kontrasten mellan barndomens frihetliga känslovärld och disciplinära ideal).
Absurd moral
Hur omfattande den här vardagscensuren är i andra sagosoffor vet jag inte. Säkert finns det föräldrar som månar om att kompromisslöst läsa exakt som det står, medan andra verkar vara betydigt känsligare. Det här läser jag inte för mitt barn! var namnet på en bokutställning på Finlands biblioteksmuseum 2013, där många av exemplen ändå verkar ha varit ganska harmlösa. Men föräldrar är olika.
En del vill undvika sex, andra kissoch-bajs-humor. För några år sedan uppmärksammade tidningen Vi läser hur rikssvenska förlag och föräldrar reagerar negativt på förekomsten av till exempel öl och cigaretter i bilderböcker, liksom också på svordomar. Sånt har aldrig bekymrat min inre censor. Tvärtom. Jag tycker det är fint att Alfons pappa kan unna sig en öl i Aja Baja Alfons Åberg (1973).
På nätet har jag läst diskussionstrådar med föräldrar som närmast verkar se sagostunden som en sorts sömnmedicin som absolut inte får innehålla substanser som oroar de
små liven – en litteratursyn som ger mig utslag, även om inte heller jag vill ge barnen mardrömmar.
Det har hänt att jag försökt anlägga en lite mildare röst då Barbro Lindgren grötrimmar om döden i sina böcker om Den vilda bebin: ”Sen kommer natten, himlen blir så röd. Och mamman gråter ännu mer. Nu tror hon bebin blivit död”. Det ser jag mest som en liten provokation, ett test, från hennes sida. Och mig veterligen har det inte stört barnen, som själva alltsomoftast insisterar på att läsa någon av bokhyllans mörkare eller sorgligare böcker (och dit hör Vilda bebin definitivt inte).
Sen finns det förstås också bilderböcker med den mest absurda moral. På Amazon.com hittar jag My Parents Open Carry (2014) – en amerikansk bilderbok som vill hjälpa föräldrar att förklara varför mamma eller pappa går runt med en pistol i bältet, realistiskt illustrerad. En annan bilderbok framställer bantning som ett recept för småflickor att bli populära i skolan. Och kollegan Maija Hurme – själv barnboksillustratör – berättar hur en av hennes barndomsfavoriter Herr Hasselnöt hamnat på censurhyllan. Sensmoralen i Britt G Hallqvists och Birgitta Nordenskjölds barnbok från 1957 ter sig också oerhört aningslös i dag: En liten flicka får ett artigt brev där hon utlovas en ny klänning ifall hon besöker Herr Hasselnöt och lovar att inte tala om något för sina föräldrar.
Bästa läsare, vilka böcker brukar du censurera i högläsningen för barn? Och hur och varför? Kommentera gärna artikeln och berätta.
Som högläsare för mina barn har jag märkt att min inre censor inte är fullt så tolerant som jag trodde.