Topelius tänkte framåt
Zacharias Topelius engagerade sig aktivt för kvinnor, barn och fattiga i Finland. Att han var sekreterare i Kvinnosaksföreningen berodde förstås också på att gifta kvinnor var omyndiga och inte kunde ha så viktiga poster. Författaren och journalisten var
Zacharias Topelius, som föddes för precis 200 år sedan i dag, var mycket mera än den sagofarbror eftervärlden ville göra honom till. Både under sin journalistkarriär och i de många föreningsstyrelser han satt kämpade han för de fattiga, i synnerhet för kvinnorna och barnen.
– Det är lätt att märka att kvinnor och barn alltid var Zacharias Topelius favoriter. Hans far Zacharias Topelius den äldre var till och med bekymrad över att sonen aldrig blev tillräckligt manlig. Faktum är ju att han växte upp bland kvinnor och flickor, och det är klart att det präglade honom, säger fil.mag. Ull-Britt Gustafsson-Pensar. Som författare och modersmålslektor är hon en av de många som ägnat mycket tid åt Topeliusforskning.
– Sympatin var ömsesidig. Kvinnor i allmänhet betraktade författaren Topelius som en medfostrare. Hans sagor gav uppslag till uppbyggliga samtal med barnen. Hans syn på familjen som det lilla hemmet och fosterlandet som det stora hemmet passade bra in i diskussionerna. Det sociala samvete han ville väcka var också lätt att ta till sig.
”Christelig omvårdnad”
Fruntimmersföreningen i Helsingfors var stadens största och mest aktiva filantropiska förening när Topelius valdes till sekreterare.
Föreningens främsta syfte var ”att hafva en christelig omvårdnad om qvinnor och barn af den fattiga- re folkklassen i staden”. Fattiga kvinnor som ansågs vara skötsamma fick i praktiken lön för att tillverka handarbeten som föreningen sålde.
Fruntimmersföreningen var hierarkiskt organiserad och präglades helt av det stadssamhälle där den verkade. Kvinnorna i styrelsen tillhörde stadens högsta sociala skikt och blev en på den tiden sällsynt kontaktlänk mellan de rikare och de fattigare klasserna.
Under sin aktiva karriär hade Topelius många liknande förtroendeposter som sammantaget gav honom ett mycket stort inflytande på samtidens kulturliv och många tillfällen att testa och föra fram idéer.
– I praktiken visste Topelius nog väldigt lite om den fattigdom han senare skrev om innan han kom till Helsingfors för att studera. Under uppväxten hemma i Nykarleby var de sociala skrankorna stadigt byggda, och han umgicks bara undantagsvis med barn som hade det sämre ställt. Det var skeppsredarnas och handelsmännens familjer man visiterade och umgicks med.
Journalistiken vann
Topelius var bara tretton år gam- mal när hans far dog. Nästa år sände hans mor Catharina Sofia (född Calamnius) honom till Helsingfors för att ta studentexamen. Topelius fick bo i Kronohagen hos den unge docenten J. L. Runeberg och hans Fredrika. Efter examen 1833 skrev Zacharias in sig vid universitetet med planen att studera medicin och avlägga den filosofie kandidatexamen som krävdes för läkarstudierna.
– Topelius visade tidigt prov på det sociala samvete som senare skulle prägla hans författarskap och journalistik, men det var ett samvete som helt präglades av hans samtid. Saker och ting var som de var, och det skulle alltid finnas fattiga att hjälpa, säger Ull-Britt Gustafsson-Pensar. De rikas roll var att vara goda och givmilda mot sämre lottade. Han lyckades ändå ta till sig många moderna och ibland radikala idéer.
1841 anställdes Topelius av bokhandlaren konsul G. O. Wasenius som redaktör för Helsingfors Tidningar. Under åren 1842–1860 gjorde han de första socialreportagen i Finland och beskrev hur illa de fattiga helsingforsarna bodde.
Helsingfors Tidningar fylldes mest av referat av utländska tidningar, och nyheterna var som regel rätt gamla. Februarirevolutionen i Paris 23.2.1848 rapporterades till exempel 10.3. Andra nyheter fördröjdes av censuren. Topelius kåserande rapporter ökade prenumeranterna från 700 till 2 356 under hans tid som redaktör. Skildringarna av livet i Helsingfors, först i ”Bref till löjtnant Leopold i Grusien” och senare till ”fröken Leopoldine i Sitka” och artiklarna om olika samhällsfrågor var tidiga exempel på undersökande journalistik. Han skrev om studenternas ekonomiska situation och om de fattigas bostäder. Han uppmanade mödrar att lära sina barn finska. Samtidigt skrev han de följetonger som sedan skulle bli böcker. Fältskärns berättelser ingick som följetong 1852–1866.
Topelius införde recensioner av teaterföreställningar och nyutkomna böcker. Hans rapportering från studentfesten på Floradagen 1848 gjorde att den tonsatta dikten Vårt land snabbt blev känd.
Socialt samvete
Under senare hälften av 1850-talet skrev Topelius de flesta av sina so-
Öknamnet ”Tuppen” kom knappast från efternamnet, snarare var det en förkortning av ”finntuppen”. Ull-Britt Gustafsson-Pensar
ciala reportage. I en text om arbetarbostäder kritiserade han bankernas sätt att selektivt stöda bostadsköp. Senare återkom han till hyresgästernas brist på rättsskydd. De fattiga betalade proportionellt mycket mera för sina usla bostäder än de förmögna för sina lägenheter, och kunde bli vräkta om någon annan var beredd att betala högre hyra. ”Bristen på dugliga boningar till måttligt pris för den arbetande klassen” var enligt Topelius roten och upphovet till mycket ont.
Socialreportagen syftade på lång sikt till folkupplysning och en ökad känsla av samhörighet mellan arbetarna och den övriga befolkningen. Senare tog Topelius upp behovet av lånebibliotek och folknöjen, parker och vattenkuranstalter, men han återkom alltid till kvinnans ställning och barnens uppfostran.
Konsensustänkande
I grunden var Topelius alltid överheten trogen. Hans inställning till makthavarna, kejsaren och det finska majoritetsspråket var i regel odelat positiv, och för det kritiserades han kraftigt.
– Öknamnet ”Tuppen” kom knap- past från efternamnet, snarare var det en förkortning av ”finntuppen”, säger Ull-Britt Gustafsson-Pensar.
Trots att Topelius uppmanade alla svenskspråkiga att lära sig finska skrev han inte själv på landets majoritetsspråk. Helsingfors Tidningar innehåller däremot ofta rättelser av felskrivna finska ord och uttryck som använts i texterna.
– Knappast talade han någon vidare finska, och han hade få möjligheter att öva sig eftersom alla hans finsksinnade vänner också talade svenska sinsemellan. Intresset för landets majoritetsspråk fanns ändå där sedan barndomen, eftersom hans far läkaren tidigt samlade in runosånger under sina vaccineringsresor i Lappland.
Topelius ståndpunkt i nationalitetsfrågan har ofta diskuterats på båda språken. Han betraktades allmänt som vacklande och osäker. Han var varmt finsksinnad, men hyste samtidigt lika varma känslor för svensk kultur i både Sverige och hemlandet. Han tog avstånd från adeln och privilegierna, men såg med respekt och kärlek på folkets sekellånga lojalitetsband till de svenska kungarna. Det var ett konsensustänkande som extremisterna på båda sidor sällan respekterade.
År 1860 slutade Topelius som redaktör för Helsingfors Tidningar, men skrev sporadiska bidrag tills tidningen lades ner sex år senare. Han koncentrerade sig på sin universitetsprofessur som 1863 blev ordinarie. Då och då skrev han i Åbo Underrättelser. Morgonbladet ville han inte medverka i på grund av tidningens tilltagande fennomani och Helsingfors Dagblad var för svensksinnat och religionsfientligt.
Hans vision av en nation med ett enhetligt och tvåspråkigt folk byggde på samhörighet och samexistens mellan de båda språkgrupperna, men kritiken från många svenskspråkiga var hård. Boken om vårt land som gavs ut 1875 sades överbetona det finska på bekostnad av det svenska.
Snellmans linje med ”Yksi kieli, yk- si mieli” var Topelius aldrig bekväm med. På äldre dagar skrev han i en deklaration till Morgonbladet, som enligt honom blivit för finsksinnat: ”Jag vill vänskap och förbund, icke fiendskap mellan de båda språken, allra minst en utrotningstendens”.
Zacharias Topelius var med många av sina kolleger övertygad om att den svenska litteraturen i Finland skulle försvinna med tiden. En vecka efter hans död 1898 avled också den yngre skalden Karl-August Tavaststjerna, av många betraktad som hans efterträdare som litterär ledstjärna.
– På hemväg från Tawaststjernas begravning satt den unge Yrjö Hirn i samma droska som Mikael Lybeck, och lär ha konstaterat att han ”delade droska med hela den svenska litteraturen i Finland”, säger UllBritt Gustafsson-Pensar.
Just då var det oroväckande nära sanningen, för det skulle dröja många år innan Lybeck fick sällskap av författare som Runar Schildt och Arvid Mörne på den svenskspråkiga parnassen i Finland.