En fråga om säkerhet
● Möjligheten att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato är ett av den pågående presidentvalskampanjens paradnummer. Att man diskuterar frågan är egentligen inte det intressanta. Hela hanteringen förefaller nämligen bakvänd.
En orsak till intresset är naturligtvis att debatten om Natomedlemskap har kommit i gång på allvar också i Sverige. Där har man kunnat notera att en majoritet av dem som motsätter sig ett medlemskap tror att Nato under alla omständigheter trots allt skulle hjälpa Sverige om landet blev utsatt för ett akut militärt hot. Däremot tror färre än hälften av dem som vill att Sverige skall bli medlem att Nato kommer till undsättning. Det låter kanske paradoxalt, men motståndarna argumenterar eventuellt enligt linjen att ett svenskt medlemskap leder till ökad spänning i regionen. Då är det bättre att stanna utanför, eftersom hjälpen ändå kommer om det blir aktuellt.
Allmänt sett förefaller dessutom motståndet mot Natomedlemskap att öka, kanske beroende på reformerna inom det svenska försvaret.
● Resultaten i den här undersökningen, som Dagens Nyheter har låtit genomföra, är i och för sig intressanta, men både frågeställningarna och svaren är såtillvida bakvända att säkerheten i främsta rummet förefaller mätas i relation till försvarsförmågan. Man har glömt essensen i von Clausewitz maxim: Krig är blott en fortsättning av politiken med andra medel.
Utan att förringa den militära förmågans betydelse är det centrala för länders säkerhet alltså inte hur de kan försvara sig, utan vilken politik ländernas ledare för.
Om politiken leder till ökade hotbilder blir frågan då hur man kan ändra på politiken, både den egna och andras. Eventuella allianser med starkare spelare på det globala fältet får inte stå som första alternativ, redan av den orsaken att allianser ofta sänker tröskeln mellan krig och fred.
Våra presidentvalskandidater borde alltså koncentrera sig på att för väljarna presentera sina tankar om hur man skall lindra den allt ökande världspolitiska spänningen. Medierna får gärna slå in på samma linje med en ganska kraftig självkritik ifråga om sina analyser av världens gång.
● Finlands president spelar naturligtvis ingen stor roll i världspolitiken, men det skulle vara befriande att se någon aktivt försöka frigöra sig från den kritiklöst USA-tillvända russofobiska helhetssyn som i dag dominerar den världspolitiska debatten. Med andra ord kunde man kräva en analytisk infallsvinkel, där vardera stormaktens handlande bedöms utifrån samma standard.
Att folk har en tendens att ha överseende med felsteg som begås av dem som står de egna värderingarna nära och hellre kritiserar det som känns främmande är naturligt. Men dagens russofobi, i kombination med blindhet för vad den andra stormakten företar sig, har snabbt fört oss in på en farlig väg. Om vår president visar en klar insikt om detta kunde det innebära ett konstruktivt steg mot större avspänning.
Dagens russofobi, i kombination med blindhet för vad den andra stormakten företar sig, har snabbt fört oss in på en farlig väg. GEO STENIUS är journalist i periferin.