Vem är rädd för skattebjörnen?

Alla behöver den, medborgarna, företagen och välfärdssamhället: En fungerande beskattning som både främjar ekonomisk tillväxt och säkrar viktiga samhällsfunktioner. Att beskattningen dessutom borde kännas rättvis leder till en ekvation som aldrig tycks gå ihop. Hur man än justerar systemet är någon alltid besviken.

Tänk bara på president Donald Trumps stora skattereform! Den ska gynna företagande och tillväxt. Samtidigt ökar den klyftan mellan fattig och rik och leder till ett växande budgetunderskott. Och ändå är Trumps reform inte radikal. Också om den twittrande presidenten själv kallar reformen den största på decennier, beaktar den inte framtidens stora utmaningar, såsom digitaliseringen och automatiseringen. Den bara gläder vissa grupper i samhället på bekostnad av andra.

Här i Finland ökar statens och kommunernas intäkter i år på grund av den snabba ekonomiska tillväxten. Välfärdssamhället förutsätter höga inkomstskatter och folket protesterar inte. Företagsbeskattningen är relativt låg och internationellt sett konkurrenskraftig. Men inte heller vårt skattesystem är anpassat till den förändring som är på gång, även om regeringsprogrammet konstaterar att ”digitalisering är ett genomgripande tema i regeringens strategi”.

Skattefrågor är tråkiga, tycker mången. Därför diskuterar vi hellre digitaliseringens betydelse i arbetslivet och inför en ny läroplan i skolan med fokus på digitaliseringen.

Allt medan grunden för skattesystemet förblir tryggt förankrad i det förgångna, i tiden före delningsekonomin.

Situationen är inte bättre i andra EU-länder, och det var därför som EU-kommissionen under hösten lade fram en plan kallad ”ett rättvist och effektivt skattesystem i EU för den digitala inre marknaden”. Skattefrågor har alltid varit knepiga inom EU, eftersom framför allt britterna är måna om att skattebeslut fattas ”at home”, alltså på nationell nivå. Men med Storbritannien på väg ut ur unionen kan det bli lättare att nå enighet över gränserna.

Problemen berör framför allt näringslivet. I takt med att handeln blir allt mer digital samtidigt som storföretag, som Amazon, Zalando och Alibaba blir mer dominerande, uppstår en växande orättvisa mellan småföretag som betalar skatt och stora som gör allt för att undvika skatter. En annan orättvisa uppstår mellan företag i traditio- nella sektorer som inte kan undvika skatt och den digitala ekonomins skattefrälse.

EU-kommissionen har gjort jämförelser som kort och koncist illustrerar problemet. Ett exempel: Medan den traditionella detaljhandeln växte med bara en procent per år mellan 2008 och 2016, växte de fem största näthandelsbolagens omsättning 32 procent per år. Laglydiga traditionella företag betalade i medeltal 23 procent i samfundsskatt i EU. Laglydiga näthandelsbolag klarade sig med 10 procent i skatt tack vare en myriad av avdragsmöjligheter. De som fifflade eller idkade extra aggressiv skatteplanering via skatteparadis kom ännu lättare undan.

Sen finns här också problem med mervärdesskatten. Frestelsen att undvika moms är stor för näthandelsföretag som kan befinna sig var som helst i världen, helt oberoende av var kunderna bor. EU-statistik antyder att fusket med mervärdesskatt uppgår till minst 5 miljarder euro per år inom unionen.

Också våra finska myndigheter jagar utebliven mervärdesskatt. Skattemyndigheten meddelade i fjol att den spårat över 100 utländska näthandelsbolag som hade struntat i att redovisa momsbelagd försäljning till Finland. Och eftersom finländarna oftare köper av ut- ländska näthandlare än av inhemska, är problemet inte obetydligt.

Frågan om framtidens beskattning är så komplicerad att den inte kan avgöras nationellt, inte ens på EU-nivå. Industriländernas samarbetsorganisation OECD sammanställer för tillfället ett eget förslag till nya strukturer för beskattningen i den digitala tidsåldern. Det ska presenteras lagom till G20-ländernas möte i april.

Må vara att beskattningsreformer inte finns på den finländska agendan, men frågan finns på den globala. Vad kommer då att hända?

Inom EU dras snaran åt om företag som idkar aggressiv skatteplanering. Sedan 2013 har kommissionen granskat över 1 000 särskilt förmånliga avtal mellan enskilda länder och multinationella bolag. 40 företag med de mest fantasifulla skattearrangemangen tvingas betala extra skatt, bland dem Apple, Starbucks, Fiat och Amazon. I december inleddes en granskning av Ikea. Något sker alltså, men trögt mal byråkratins kvarnar med tanke på hur lång tid processerna tar.

Förutom snabbare reaktion behövs helt nya grunder för beskattningen genom internationella överenskommelser som gör att ”statslösa” bolag inte undgår skatt. Men det här är bara början. Ifall världens länder ska hålla klimatlöftena i Parisavtalet måste beskattningen tas till hjälp också här. Det bör bli mer lönsamt för medborgare och företag att fungera på ett klimatsmart sätt. Och det måste bli dyrare att skada miljön.

Slutligen återstår den stora frågan: Ifall automatiseringen och robotiseringen minskar antalet arbetstillfällen i framtiden, så måste skattmasen hitta nya inkomstkällor. Att beskatta robotar är knappast en bra lösning, för det skulle skada produktiviteten och gynna ålderdomliga företag. Den franske presidenten Emmanuel Macron har återupplivat tanken på en skatt på finansiella transaktioner. Enligt ett annat förslag som stöds av Tyskland, Frankrike och Spanien kunde man beskatta företag som idkar aggressiv skatteplanering utifrån omsättningen.

Ett är säkert. Oberoende av vilka reformförslag som läggs fram kommer någon att vara missnöjd. Och denna någon kommer att anlita de bästa lobbare som står till buds för att visa hur skadligt förslaget är för fosterlandet, EU och hela mänskligheten. Men reformer behövs, för annars urholkas skattebasen på sikt och samtidigt också välfärdssamhället.