Förläggaren: Det som finns i världen ska kunna finnas i barnlitteraturen
Sara Ehnholm Hielm (bilden) är redaktör vid Förlaget M, och jobbar mycket med just barnlitteratur och bilderböcker. Hon är också mamma till flera barn och konstaterar att frågan om vad man kan ”hoppa över” i sin läsning kan bero både barnets ålder och läggning.
– Vissa barn är väldigt känsliga för sexualitet. Att läsa något själv kan vara okej, men om mamma gör det blir det pinsamt. Där kan jag nån gång hoppa över en passage.
– Just nu läser vi Lilla huset på prärien som delvis handlar om hur nybyggarna bemöter indianer. Jag läser allt, men diskuterar det sedan och förklarar att historien var sådan.
Som redaktör kan Ehnholm Hielm bara påminna sig om ett tillfälle då censurmentaliteten gjort sig påmind bland läsarna. Det handlade om Malin Kiveläs och Linda Bondestams Den förträfflige herr Glad (2004), där berättelsens bagare röker en cigarett. Barnträdgårdslärare och andra pedagoger kunde till exempel limma en lapp över giftpinnen i bagarens mun.
– Men så länge vuxna människor röker är det lite skenheligt att ta bort allt sånt från barnlitteraturen. Det som förekommer i världen ska också kunna förekomma i barnlitteraturen. Man ska inte behöva se varje person i en barnbok som ett föredöme.
Eller för att vända på steken: Det är bra att det finns förlag som ger ut barnlitteratur där personernas kön inte är fastställt, men om all barnlitteratur skrevs enligt den mallen vore det problematiskt, eftersom det inte är så världen ser ut, säger Ehnholm Hielm.
Men visst finns det saker som hon skulle kunna uppfatta som stötande i egenskap av förläggare. Hon nämner bilderböcker där precis alla är vita, eller väldigt gammalmodiga könsroller.
– I sådana fall skulle jag säkert diskutera med illustratören och författaren. Men i slutändan är det ett konstnärligt beslut, och jag har aldrig varit i en situation där jag skulle censurera en bok.
Och att också bilderböcker ska kunna handla om ganska hemska saker, som mobbning eller misshandel, ser hon som självklart.
– Så länge det förekommer och är verklighet för vissa barn tycker jag det är viktigt att det skrivs såna böcker. Men det måste göras väldigt väl. Författaren måste gå in i situationen på allvar och det måste finnas ett slut som ett barn kan leva med. Hur ser du på att vuxna läsare skulle censurera böcker du jobbat med – och inte respektera de konstnärliga beslut som fattats? – Problemet är om man inte ser barnlitteratur som konst utan som ett pedagogiskt material. Att läsa konst är att utsätta sig för världen. Och så måste det också vara.
– Men jag skulle inte gå så långt att jag skulle säga att man inte får. Då all forskning tyder på att Astrid Lindgren inte skrivit ”negerkung” i dag så blir det lite löjligt att insistera på att man måste säga som det står. Det har knappast stor konstnärlig betydelse.
– Men i samtida böcker tycker jag att man som vuxen läsare borde fundera på vad upphovspersonerna vill göra? Kontextualisera ska man alltid, att censurera kan ibland bli lite löjligt.