Författaren: Sverige har blivit ängsligt
Henrika Andersson (bilden) är barnboksförfattare och ordförande för Fibul, föreningen för författare och illustratörer av barn och ungdomslitteratur. I fem år jobbade hon läsambassadör för Helsingfors Annegård och satt mellan åren 2012 och 2016 som representant i Sveriges Kulturråd för barnoch ungdomslitteratur.
Hon tycker att frågan om censur är högintressant och börjar med att reflektera över hur den ter sig ur upphovsmännens synvinkel. Enligt Andersson finns det i dag en allt starkare uppfattning om att barnlitteraturen borde var uppbygglig och politiskt finkänslig, i synnerhet i Sverige. Men för den skapande konstnären håller det inte att sträva efter politisk korrekthet, säger hon, inget bra eller originellt skapas av den som låser sig vid en sådan beställning. En helt annan sak är att den medvetna författaren kan granska sina brister och tillkortakommanden i efterhand.
– Det här gäller precis lika mycket läsaren. Om du bara väljer det politiskt korrekta och håller dig inom snäva ramar – då frångår du allt det viktiga som konst handlar om: att tänja gränser, att stå utanför. Som läsare gör du alla val för dina barn. Du kan läsa att Pippis pappa är ”negerkung”, men ta det till diskussion. Eller föreslå att sa gan blir roligare om vi ändrar den så att några blir flickor? Det viktiga är att alla de här diskussionerna erbjuder så många möjligheter.
Andersson konstaterar att barnets mognadsnivå förstås är väsentlig. Vad kan hen ta in? Vilka beslut måste den vuxna fatta? Hon berättar att hon under sina fyra år i Sveriges kulturråd ofta konfronterades med frågan om vilket ansvar författare och illustratörer av barnlitteratur har.
– Och visst tycker jag att det finns ett ansvar, men det är fasligt om författare och illustratörer börjar förhandscensurera sig själva. Men hur tänker du om en vuxen läsare gör de här ingreppen i ditt ställe, och censurerar läsningen? – När en bok kommer ut är den läsarens. Och så länge du läser för ditt barn är det bra. Jag tycker inte att man har några skyldigheter, annat än rent upphovsrättsligt.
– Men jag tror också att barn är så kloka att de ofta ser igenom censuren.
Andersson påminner om att instinkten att tillrättalägga inte nödvändigtvis handlar om rasism eller förlegade könsroller. Det finns också teman som man tänker sig är alltför psykologiskt obehagliga för barn.
– Döden har blivit tabu och det irriterar mig. Barn har oftast en nyfiken och nykter inställning till de allra svåraste frågorna, säger Andersson som för tillfället arbetar på en bok som utspelar sig i sjukhusmiljö.
Där är det svårt att helt undvika döden, om det inte ska bli förljuget.
– I Svenskfinland har vi väldigt bra och modiga barnboksredaktörer. Men i Sverige ser vi hur många är rädda för att stöta sig. Ändå: de riktiga klassikerna är böcker som tar upp de riktigt svåra frågorna.
Till dem kan till exempel Astrid Lingrens Bröderna Lejonhjärta (1973) räknas, en nog så skrämmande och kontroversiell bok, som på sin tid fick kritik för hur den självvalda döden framställs som en möjlighet på slutet. Andersson utesluter inte att en del förlag skulle tveka att ge ut den i dag om manuset presenterades av en mindre känd författare.