Poeten och Konsumkassan

Vad gör en poet när hen inte diktar? Som Hbl:s läsare vet är Erik Bergqvist också en kunnig och uppmärksam kritiker. Men han gör mycket mer, vilket framgår av den tjocka volymen Virvlarna. Kritik, dagbok, utkast 1996–2016 (Edda). Här samsas ett urval av Bergqvists recensioner med resebeskrivningar, arbetsanteckningar, aforismer och reflexioner, drömska iakttagelser av det vardagliga livet. Vi får följa med hans gradvisa närmande till Frankrike och den franska kulturen lika väl som äventyrliga litteraturpromotionsresor i Vietnam och ensamma dagar i dragiga sommartorp.

Ensamheten är över huvud taget ett bärande tema i boken, både som förutsättning för arbetet och som känslor av övergivenhet och alienation. Vänner, kolleger och flickvänner passerar förbi men typiskt nog är den mest utförda historien – skissartad även den – om en ung kvinna i kassan i den lokala Konsumbutiken som den blyge poeten iakttar på avstånd innan han kommer till insikt om att hon är ouppnåelig. En historia med lätt Hjalmar Söderbergstuk.

Mjölk

Att Virvlarna är så trevlig att läsa i beror inte bara på att Bergqvist genom sin språkliga skicklighet omärkligt inbjuder en att dela sitt perspektiv på tillvaron. Som recensent är han tillräckligt mångsidig och uppslagsrik för att texterna ska tåla omläsning – han skriver lika ledigt om experimenterande poeter som om en etnologisk avhandling om mjölkens betydelse för folkhemmets uppbyggnad.

Många av hans bästa texter handlar om musik – Bergqvist är fackman också på det området – med betoning på 1900-talets stora mästare från Sjostakovitj till Ligeti. Okritisk är han aldrig. Så här kan det heta om den i huvudsak beundrade Messiaen: ”Det slår mig efter hand att det är något leksaksartat över Messiaens tonkonst. Även de storskaliga verk jag helst undviker eftersom jag finner dem alltför extatiska, med Messiaen i rollen som en gallisk Wagner, en trollkarl som trollar bort magin – även dessa verk går med fördel att uppfatta så. Leksaker är allvarliga saker, men kan man ta dem på allvar?”

Odisciplinerad lycka

Absolut, skulle Walter Benjamin ha svarat. ”Barnets charm utgör framför allt ett korrektiv till samhället, en av de fingervisningar vi får om ’odisciplinerad lycka’”, skrev han i ett av sina sista brev. Barndomens sätt att uppleva omvärlden, och den vuxnes sätt att minnas det är en grundsten i Benjamins sätt att förklara världen. Att sträckläsa hans böcker är omöjligt. Deras täthet är alltför stor, vare sig det gäller den världsuppfattning som snarare visas än förklaras eller språket, lika poetiskt som åskådligt.

Det gäller också en ”oskyldig” genre som barndomsskildringen. Barndom i Berlin kring 1900 är skriven i Paris efter flykten undan nazisterna, som ett avsked vid en tidpunkt då Benjamin började inse att han aldrig skulle återse sitt fosterland.

Benjamins store introduktör på svenska, författaren och översättaren Ulf Peter Hallberg, har nu på sitt eget nystartade förlag Spleen återutgett sin för länge sedan utsålda översättning av boken.

Den här gången är den försedd med efterskrifter av honom själv och litteraturforskaren Sara Danius och en informationsrik kommentar som berättar om platser som nämns i texten, många av dem drastiskt förändrade sen Benjamins tid.

Flydda platser

Utgångspunkten för Benjamins korta prosastycken är konkret. De förbinder ofta ett personligt minne av en människa och en plats. En situation uppstår som berättar något om hela den tid boken skildrar. På sitt poetiska språk – så väl återgivet av Hallberg – återskapar Benjamin barnets exakta och sinnliga perception, men också dess fantasier och missuppfattningar. Två tidsplan lever parallellt, barndomens och den vuxne berättarens, och skapar i hisnande förtätningar en känsla för det som förlorats. Och, för dagens efterkloka läsare, en förkänsla av krigets förstörelseverk.

Berlin har inte förlorat något av sin hävdvunna fascination för nordbor. Tack vare Hallbergs stadshistoriska kommentarer och hans läsning av den Baedekerguide från 1900 han köper på antikvariat ges också den mindre insatta resenären möjlighet att uppleva en stadshistoria som, fastän delvis förlorad, lever kvar i byggnader, torg och parker.

Walter Benjamins viktigaste influens var Proust. Men, som Susan Sontag påpekat: om Proust spanade efter flydda tider sökte Benjamin efter flydda platser. I den meningen kan han ses också som en föregångare till en av vår tids största prosaister, Patrick Modiano.