På bröllop i Indien

Efter den första chocken insåg jag att jag måste bege mig på en längre resa än någonsin, till ett land med skrämmande fattigdom och mångtusenårig kultur.

● I somras fick jag en inbjudan som inte liknar någon annan. I ett förgyllt kuvert, försett med vishetsguden Ganesh tecken, fanns en inbjudan i rött siden. I sirliga ordalag läste jag att mina finska vänner ”cordially invite your gracious presence on the auspicious occcasion of the wedding ceremony of their daughter”. Min 22-åriga goda vän skulle gifta sig med en indier. Inte i Helsingfors, utan i Maharashtra, Indien, i staden Pune, känd för expertis inom elektronik. Efter den första chocken insåg jag att jag måste bege mig på en längre resa än någonsin, till ett land med skrämmande fattigdom och mångtusenårig kultur. Om jag hade läst Arundhati Roys nya roman, som jag sedan fick i julklapp, undrar jag om jag hade vågat.

● Flygplatsen Indira Gandhi i Delhi tog emot inbäddad i tjock gråsvart smog, med världsrekord i föroreningar. Bröllopssällskapet gladde sig åt att fortsätta söderut. Pune är en provkarta på samhällsklasser och ytterligheter, bekant också för Aga Khans palats, numera ägnat Gandhis minne. Besöket där visade mycket av Indiens häftiga kontraster. Också vi finländare delade upp oss i dem som ville bo lyxigt i en skyskrapa, och vi andra som valde hotellet StayWel där gatuadressen var: ”nära bensinstationen HP, bakom Sai Service”. Bilar kunde inte ta sig ända till hotellingången längs den trånga gränden, men det kunde de förträffliga rickshawbilarna, kallade tuktuk. Om de lyckades väja för motorcyklar, mopeder och kärror.

Hotellrummet var sympatiskt, men varmvatten fick man bara ibland och frukosten hämtades av hotellpojken från andra sidan en livsfarlig huvudgata. Mitt emot hotellet bodde människor vid ännu mindre tvärgående gränder i små källarkrypin. Vi kunde från gränden följa med deras måltider på golvet. På vår ”huvudgränd” jobbade hantverkare, unga pojkar strök skjortor mitt i gränden och småbarn rusade omkring. Men de tiggde inte! De ropade bara ” What’s your name?” och ville så gärna komma på foto tillsammans med oss. Vid en liten promenad längre bort ryckte barn och kvinnor ändå i mig och bad om hjälp, de bodde bland soptunnor mitt på trottoaren tillsammans med herrelösa hundar. En treårig pojke lade ut nya gatstenar tillsammans med sin far.

● I boken The Ministry of Utmost happiness berättar Arundhati Roy mycket om udda existenser, en samling transpersoner, hijras, oberörbara, med egna samhällen på begravningsplatser och torg, om fastande guruer och höga funktionärer, men också om vänskapen mellan en kämpande motståndsman i det ockuperade Kashmir, en ministerietjänsteman och en välkänd TV-journalist. Gemensamt har de kärleken till en gåtfull kvinna och artist. Ofta ingår den ständiga kampen mellan hinduer och muslimer. Nästan alla öden är tragiska, med otrolig grymhet, korruption, tortyr och falskhet. Men en egendomlig underton av hopp och mod finns i bakgrunden.

Min väninnas bröllop var en stor glädjefest med traditionella hinduiska ritualer i två dagars tid. En hindupräst läste hymner ur Rigveda på sanskrit, medan brudparet vandrade runt en helig eld, hemmets härd. De smordes med ingefärskrämer och behängde varandra med blomgirlander. Släktingar och vänner stängde in dem mellan trådar som släktingarna tillsammans lät cirkulera runt brudparet. Det verkliga tecknet på äktenskap är det ”heliga halssmycke” som brudgummen lägger kring brudens hals och slutligen ceremonin då brudens far överlämnar sin dotter. Bröllop hör till det mest allvarliga i livet. Ett hinduiskt bröllopslöfte binder brudparet, inte bara för detta liv utan för sju liv framöver. Jag önskar bruden all tänkbar lycka, lyckligtvis vet jag att hon är en stark och självständig sort.