Unga herrar som roade sigfurstligt
Klaus Mäkelä är en musiker som förmår locka fram det allra bästa ur ensemblen. Recensenten tror på hans förmåga att finna nya och spännande aspekter på även en farligt sönderspelad repertoar.
Tapiolasalen 12.1. Dirigent och solist: Klaus Mäkelä, cello. Solist: Marc Bouchkov, violin. Brahms, Kokkonen, Mozart.
För var gång jag sett och hört Klaus Mäkelä i aktion på dirigentpodiet – de är rätt många vid det här laget – har min aktning för hans beundransvärt naturliga och chosefritt framspringande och förverkligade musikalitet liksom hans, sin unga ålder till trots, osedvanliga musikhistoriska beläsenhet och osvikliga stilkänsla bara vuxit.
Blott 21-årige Mäkelä tycks helt enkelt ha allt man bara kan önska sig av en världsdirigent in spe. Förutom det ovan nämnda även en sällsynt estetiskt behaglig och effektivt kommunicerande plastik, med en vänster hand som påfallande ofta sysslar med viktigare saker än att spegelvända den högras taktslag, ett grundpositivt sinnelag som osökt smittar av sig på musikerkollektivet samt en förmåga att spon- tant applicera sina musikaliska tankar och idéer på det samma.
Och, föreställer jag mig utan att ha varit en fluga i taket, en fallenhet för att under repetitionerna lyckas förmedla inte bara tankar och idéer på såväl det detaljmässiga som dramaturgiska planet, utan även en helhetsvision av vad tonsättaren, och dirigenten, är ute efter. Se där en utgångspunkt god som någon för varje ambitiös dirigent; ung som gammal, mästare som gesäll.
Passionerat och delikat
Vad vi därtill lätt förglömmer är att Mäkelä är en av våra allra bästa cellister, vilket han hade godheten att påminna oss om vid Tapiola Sinfoniettas första konsert i nådens år 2018, där han gjorde ett av musikhistoriens, om än inte i direkt tekniskt hänseende så alla gånger uttrycksmässigt, mest krävande cellopartier: det i Brahms a-mollkonsert för violin, cello och orkester, den så kallade dubbelkonserten. Och som han gjorde det sedan! Lika stilmedvetet smakfullt och delikat som passionerat känslosamt. I fem år äldre fransosen Marc Bouchkov hade Mäkelä dessutom funnit en sparringpartner av allra bästa, klangligt och tekniskt raffinerade, märke som dessutom föreföll tänka musik på samma sätt som Mäkelä.
De unga herrarna verkade roa sig furstligt i Brahms antagligen roligaste konsert och samspelet dem emellan, liksom med den dirigentlösa orkestern, gav överlag ett lika friktionsfritt som mödolöst intryck.
Att musicera utan dirigent – vi talar med andra ord om kammarmusik på den mest avancerade nivåns – tycks för Tapiola Sinfoniettamusikerna vara lika naturligt som att musicera med dirigent. Så åtminstone när Mäkelä råkar stå på podiet och Brahmsbeundraren Joonas Kokkonens sista orkesterverk,
Klaus Mäkelä, om någon, har kapacitet att finna nya och spännande aspekter på även en farligt sönderspelad repertoar.
den ömsint naturlyriska tondikten Il paesaggio (1987) som självfallet borde ha inlett hela konserten i stället för den andra halvan, andades samma naturliga rättframhet som resten av programmet.
Och som den självklara höjdpunkten hade vi naturligtvis Mozarts mirakulösa symfoni nr 39 i Ess-dur, där Mäkelä nogsamt observerade alla repriseringar och Tapiola Sinfonietta, några enstaka skönhetsfläckar till trots, med sitt klangligt fräscha och märgfulla samt fraseringsmässigt elastiska spel igen en gång levde upp till sitt rykte som en av Europas bästa wienklassiska ensembler med moderna instrument.
Väl vald samarbetspartner
Och vilket kap gjorde man väl inte när man engagerade Mäkelä som konstnärlig samarbetspartner – TS håller sig inte med chefdirigent – från och med årets hösttermin. Mäkelä är, liksom tidigare samarbetspartnern Pekka Kuusisto, en musiker som förmår locka fram det allra bästa ur ensemblen och jag ser med spänning fram emot den kommande symfoniska Beethovencykeln med sina noggrant utvalda musikhistoriska pendanger. Klaus Mäkelä, om någon, har kapacitet att finna nya och spännande aspekter på även en farligt sönderspelad repertoar.