I statsapparatens hårda grepp
Jarmo Korhonens och Alpo Rusis nya bok är både Rusis egen uppgörelse kring spionaffären och en redogörelse om bristande kontroll.
FACKLITTERATUR
Jarmo Korhonen & Alpo Rusi: Kremlin jalanjäljet. Suomettuminen ja vuoden 2002 vakoilukohun tausta.
Docendo 2017, 252 sidor
Kremlin jalanjäljet. Suomettuminen ja vuoden 2002 vakoilukohun tausta (Kremls fotspår. Finlandiseringen och bakgrunden till uppståndelsen kring spioneriaffären år 2002) är framför allt professor Alpo Rusis uppgörelse med de åren han och hans äldre bror Jukka var misstänkta av Skyddspolisen för att ha bedrivit spionage för utländsk makts – DDR:s säkerhetspolis Stasis – räkning.
Men man kan också läsa den på annat sätt, som en redogörelse för hur det kan gå när kontrollen brister.
Jukka Rusi erkände vid ett förhör i maj 2002 att han på 1960- och 1970-talet hade överlåtit icke hemligstämplade dokument åt östtyska diplomater. Han förnekade bestämt att den yngre brodern hade haft någonting med saken att göra.
Skyddspolisen gav sig inte. Det sista förhöret hölls i mars 2003, skriver Alpo Rusi.
Förre riksåklagaren Jorma Rautakoski meddelade i juni 2003 att åtal inte väcks mot bröderna Rusi. Men det skulle dröja till 2010 innan Rautakoski i en tidningsintervju medgav att han kunde ha varit tydligare och att Skyddspolisen borde ha avslutat förundersökningen tidigare.
Besviken
På flera ställen i boken återkommer Rusi till hur hans hälsa påverkades, hur rädslan för att dömas till livstids fängelse begränsade hans karriär – och hur han upplevde sig sviken av sin chef, president Martti Ahtisaari, vars utrikespolitiske rådgivare Rusi var 1994–1999.
Besvikelsen över att inte ha fått Ahtisaaris stöd präglas av sorgsenhet medan han spyr galla över en rad andra politiker. Klart är att spioneriskandalen har lämnat sår som är svårläkta, trots att staten senare dömdes till att betala ersättning åt Rusi.
Rusi medger att utan den hjälp och det stöd han fick av sin vän förre Centerpolitikern Olli Rehn, numera direktionsmedlem i Finlands Bank, hade han knappast orkat ta sig igenom processen.
Boken är ett mellanting mellan en redogörelse för fakta och för en djup personlig tragedi. Det gör den lite tungläst men å andra sidan är det mycket av déjà vu i den, eftersom det finns många paralleller till dagsaktuella fenomen.
Ny aktualitet
Vad varken Rusi, Korhonen eller någon annan förstås kunde veta när Kremlin jalanjäljet kom ut i slutet av november 2017 var att den så kallade Zavidovo-läckan, som Rusi ägnar mycket utrymme åt, plötsligt aktualiseras i ett annat sammanhang.
Helsingin Sanomats avslöjanden om Signalprovscentralen i mitten av december har jämförts med Zavidovo-läckan. Läckan handlade om att innehållet i en hemlig pro memoria om president Urho Kekkonens samtal med den sovjetiska ledningen i augusti 1972 publicerades i oktober i tre nordiska tidningar.
Bakom artiklarna stod Vasabladets journalist Tor Högnäs som i sin bok Farväl Zavidovo 1986 utförligt redogjorde för hur han kom över – eller snarare erbjöds – det hemligstämplade materialet. Rusi har tagit med Högnäs berättelse. Där citeras också Vasabladets dåvarande chefredaktör Birger Thölix: ”Det är vår skyldighet att informera läsarna om detta. Tidningen bedriver inte självcensur.”
Ungefär på samma sätt har Helsingin Sanomats chefredaktör Kaius Niemi motiverat sitt beslut att den 16 december 2017 publicera det uppmärksammade materialet om Tikkakoski.
Senare skulle Erkki Tuomioja erkänna att det var han som läckte Zavidovo-materialet åt Högnäs. Vem Tuomioja – som var riksdagsledamot men inte hörde till dem som automatiskt hade tillgång till den hemliga pro memorian – fick materialet av har Tuomioja vägrat avslöja.
Precis som i fallet med HS-artikeln om Signalprovscentralen i Tikkakoski betraktades Zavidovoavslöjandet som ett potentiellt slag mot det förtroende Finland åtnjuter bland utländska makter.
Uppenbart behov
Jukka Tarkka, författare och kolumnist har undrat varför Skyddspolisen koncentrerade sig enbart på bröderna Rusi trots att det fanns flera andra med kopplingar till Stasi. Rusi är övertygad om att avsikten var att sätta stopp för hans karriär inom utrikesförvaltningen.
De grönas Heidi Hautala och Centerns Petri Neittaanmäki var riksdagsledamöter när fallet Rusi avslutades. Bägge kom med skarp kritik mot hur Skyddspolisen hanterat fallet.
Skyddspolischefen Seppo Nevala kritiserades också i efterhand för hur han delat med sig uppgifter om bröderna Rusi men ett försök från Alpo Rusi att få Nevala fälld för ärekränkning misslyckades.
Nevalas företrädare, Seppo Tiitinens förteckning över finländare som samarbetat med främmande makt, den så kallade Tiitinens lista har också förblivit hemlig.
Rusi redogör för hur majoriteten av utrikesutskottet efter ett möte med Skyddspolisen i slutet av januari 2003 – alltså ett knappt halvt år innan förundersökningen lades ner – ansåg att det inte fanns någon grund för att förbättra den parlamentariska övervakningen av Skyddspolisen eller att ge ut namnen på Tiitinens lista.
Enligt det lagförslag som riksdagen ska ta ställning till inom kort och som gäller också Skyddspolisens utökade befogenheter föreslås både att en befattning för en ”självständig och oberoende” underrättelseombudsman instiftas och att riksdagen får ett särskilt utskott för en bättre parlamentarisk övervakning.
Mot bakgrunden av skildringen om hur fallet Rusi hanterades verkar behovet vara uppenbart.