Från koleran i Sierra Leone till inbördeskriget i Jemen
En fältarbetare för Läkare utan gränser ska vara redo att hoppa på ett flyg till en krishärd redan följande morgon. För epidemiologen Marissa Gripenberg var lerkatastrofens Freetown den senaste akutinsatsen.
Epidemiologen Marissa Gripenberg upptäckte att man inte behöver vara läkare för att jobba för hjälporganisationen Läkare utan gränser. Men man måste vara redo att med kort varsel resa från den ena internationella krishärden till den andra. Under hösten motarbetade Gripenberg koleraepidemin i Sierra Leones huvudstad Freetown. Nu bär det av till inbördeskrigets Jemen.
Sierra Leones huvudstad Freetown på den västafrikanska kusten drabbades i augusti 2017 av ett jordskred till följd av ovanligt kraftiga skyfall. I de ohejdbara lermassorna som spolade bort hela samhällen omkom uppemot tusen personer, medan 5 000– 7 000 stod utan tak över huvudet.
Det tropiska regnet fortsatte falla, och i det stillastående sötvattnet frodades smittohärdar: förutom malaria också tarmsjukdomen kolera, som obehandlad dödar ungefär varannan som drabbas.
En betydande del av den internationella biståndsinsatsen riktade därför in sig på att mota en hotande koleraepidemi i grind, genom vaccinationskampanjer och läkarenheter som bland annat erbjöd akutvård och rent vatten.
Utreder akuta behov
Som fältarbetare för den medicinska hjälporganisationen Läkare utan gränser hörde epidemiologen Marissa Gripenberg, 28, från Esbo till dem som under hösten med kort varsel fick packa sin väska och kliva på flyget till Sierra Leone för en två månader lång insats mot koleraspridningen.
– Det är snabba omställningar och man kan aldrig riktigt förbereda sig för vad som väntar när man landar, säger Gripenberg.
I Freetown gick Gripenbergs arbete ut på att tillsammans med det lokala hälsoministeriets enheter kartlägga områden där koleravaccinationer behövdes mest.
– Konkret handlade det om att röra sig i de drabbade områdena, samla information genom att tala med människor och sedan sammanställa och analysera den informationen
■ för att kunna rikta vaccinationskampanjen rätt. En epidemiolog utreder frågor som: vilka är befolkningens mest akuta behov? Vilka sjukdomar drabbas de av? Vilka är de största dödsorsakerna? säger Marissa Gripenberg.
Ingen läkargräns
Gripenberg är inte läkare till utbildningen, men upptäckte för några år sedan att det inte var något hinder för att jobba för Läkare utan gränser – en tanke hon haft redan i tonåren.
– Jag studerade zoologi i London, men blev mer och mer intresserad av människobiologi och medicin. Så läste jag en kurs om parasitsjukdomar som malaria och denguefeber, och märkte att det här var min grej. Jag tog magisterexamen inom ett program som handlade om hur man kontrollerar smittsamma sjukdomar, och via det blev jag epidemiolog.
Via studierna kom Gripenberg i kontakt med många som jobbat för Läkare utan gränser, och hörde att man kan göra fältarbete utan läkarutbildning.
– Jag sökte in flera gånger, och i år nappade det. Det hjälpte att jag hade en del u-landserfarenhet. Jag hade bland annat gjort praktik på världshälsoorganisationen WHO, bott i Kambodja i två år och deltagit i ett zoologiskt projekt i Honduras.
Under det senaste halvåret har Gripenberg varit med om tre medicinska projekt i Afrika. Elddopet skedde i konflikthärjade Centralafrikanska republiken. Gripenberg jobbade på ett moderskapssjukhus där hon hjälpte till med att skapa system för hur patientinformationen skulle hanteras.
– Allting var så nytt, och jag medger att det i början var en chock att se hur illa många hade det.
I Kenya ett par månader senare var Gripenberg med om att öppna en ny klinik i ett slumområde.
– Först måste man utreda vilka de främsta behoven är, hur stor nöden är. Till det svåraste hörde att så många kom fram till mig och bad om läkarhjälp för skador eller mot sjukdomar, eftersom jag hade organisationens t-tröja på mig. Men jag är ju inte läkare, så det enda jag kunde göra var att försöka hänvisa dem till vår klinik. Det blir kanske lättare att hantera de här situationerna när man får en större vana, men i början är det mycket att ta in.
Misstro mot vaccin
I Freetown i Sierra Leone stötte Gripenberg och hennes kolleger ibland på vaccinationsmotstånd när koleraepidemin skulle stoppas. Många misstror lokala myndigheter, och inte utan anledning. Korruptionen är utbredd, och under den svåra ebolaepidemin för ett par år sedan fuskade banktjänstemän och medlemmar i en annan hjälporganisation till exempel till sig ungefär två miljoner euro i biståndspengar avsedda för att stävja den skräckinjagande blödarfeberns spridning.
– Det går också rykten om att vac-
cinationer gör dig sjuk. Därför är det mycket viktigt att ge tydlig och korrekt information, att klargöra att en koleravaccination faktiskt hjälper, trots att den kan ge biverkningar som feber i början.
– Alkohol och narkotika är också stora problem i slumområdena.
Jag träffade till exempel en tydligt påverkad mamma med ett nyfött barn som led av svår undernäring. Vi försökte övertyga henne om att de måste uppsöka en klinik, men hennes uppfattning var att man bara tar hennes pengar. Jag undrade hur det skulle gå, men i slutet av dagen dök hon och barnet ändå upp på hälsostationen. Det var en fin stund. Läkare utan gränser har ibland kritiserats för att man flyger in med dyr västerländsk utrustning, sätter i gång verksamhet som i längden är orealistisk att upprätthålla i lokala förhållanden och sedan lämnar platsen. Hur ser du på det? – Det stämmer inte att man bara åker snabbt in och ut. Poängen med kliniken jag jobbade för i Kenya är till exempel att sätta i gång verksamheten och träna upp sjukvårdare och läkare. Om två-tre år ska det lokala hälsoministeriet ta över projektet. Det finns alltid en så kallad ”exit strategy” för att projektet ska vara hållbart. Hur svarar du den som menar att biståndsarbete ändå inte spelar någon roll för den stora bilden, att strukturerna är omöjliga att ändra på? – Det är svårt att dela den åsikten när du träffar någon som faktiskt drabbats av en svår sjukdom, och du har alternativen att antingen hjälpa den personen här och nu eller låta bli. I Europa får man träffa en läkare när man känner sig sjuk. Det borde vara en rättighet för alla, men i många länder är det inte alls så. Om det då finns en organisation som vill och kan hjälpa ser jag inte varför det skulle vara en dålig sak.
För tillfället är Gripenberg hemma i Esbo i väntan på följande fältprojekt, som kan komma när som helst. Kort efter intervjun får hon höra att det snart kan bära av till inbördeskrigets Jemen.
– Det går till så att man anmäler vilka perioder man är tillgänglig för uppdrag. Då ska man vara redo att starta redan följande morgon. Organisationen fixar visum och biljetter. Vad packar du med dig i ryggsäcken? – Tvål och kontaktlinser som alltid behövs. En bra bok, för det finns sällan internet eller tv. Bilder av kompisar och familj. Men det finns regler för hur mycket man får ta med, så någon jättekappsäck blir det inte.
– De snabba uppbrotten passar mig bra just nu. Jag är ung, vill hjälpa konkret och kan tänka mig att fortsätta med det här i några år till. Men ibland är kontrasterna svåra att hantera, till exempel då man kommer från ett ställe där det knappt finns mjölk att köpa till en Citymarket i Esbo där man kan välja mellan fem olika sorters mjölk.