Mammor som avstått sina barn
■ Charlotte Lindroos dokumentär Piikki sydämessä handlar om Mia och Jenni, två mammor som tvingas fatta det fruktansvärt svåra beslutet att lämna ifrån sig omvårdnaden om sina barn. För Mia var det ett tungt drogmissbruk som till slut gjorde att hon inte klarade av sin föräldraroll, Jenni drabbades av svår depression kort efter att hennes barn fötts. Gemensamt för dem båda är att det inte handlat om något tvångsomhändertagande: de har båda i alla fall delvis själva tagit beslutet.
Barnen är inte över huvud taget med i filmen även om de i bå- da fallen har en i alla fall något så när levande relation med sina mödrar. Det känns passande att de är frånvarande även om hela dramat kretsar kring dem. Det handlar ju just om hur deras stackars mammor klarar av sin hjärtskärande ensamhet. Under sina knappa trettio minuter hinner dokumentären också nudda vid sina huvudpersoners relationer till sina egna föräldrar: de är olika men i alla fall i det ena fallet så verkar missbruket vara någonting som funnits länge i familjebakgrunden.
Men Mia och Jenni kämpar på. Mia besöker ihärdigt Subutexkliniken och blir till slut klar med sina yrkesstudier, Jenni får tillgivenhet och mindre krävande närhet av sin hund och drömmer redan om att en dag vara så stark att hon kan försöka skapa en ny relation med sin äldre dotter och till och med försöka skaffa ett nytt barn. Lindroos varken förskönar eller moraliserar utan visar rakt på sak hur hennes huvudpersoner tacklar den långa vägen mot en fungerande vardag.
Utan att klistra på ett artificiellt lyckligt slut lyckas filmen ändå lämna tittaren med en käns- la av hopp, just genom att fokusera på Mias och Jennis ihärdighet, på de lyckliga stunderna som gör vardagen uthärdlig. Som helhet bjuder Piikki sydämessä inte på några särskilt nya eller revolutionerande idéer eller perspektiv. Men som människoporträtt är det effektivt och berörande.
Dokumentären finns redan på Yle Arenan. Yle TV1 20.00, repris onsdag 00.25, torsdag 5.55 och måndag 12.05