Lagstiftning behövs för alternativ vård
För den som vill kalla sig terapeut och saluföra produkter som kan klassas som allmänna konsumtionsvaror är det fritt fram, så länge man undviker hälsovårdens skyddade yrkesbeteckningar. – Här finns ett behov att utveckla lagstiftningen, säger familje- oc
Ingen lagstiftning reglerar för tillfället specifikt den alternativa vården och vem som kan behandlas. Nu höjs röster för att lagstiftningen behöver utvecklas, och familje- och omsorgsminister Annika Saarikko håller med – men konstaterar att tjänstemännen har fullt upp med andra stora lagberedningsprojekt under den här valperioden. Enligt ansvarige överläkaren Hannu Lauerma är lagstiftning nödvändig för att eliminera hälsorisker.
Två olika höga tjänstemän är aktuella i processer med brott mot tjänsteplikt. Det skadar förtroendet för förvaltningen och underminerar demokratin.
Susanna Ginman i analysen på sidan 19
Ingen lag reglerar för tillfället de alternativa vårdformerna, eller vem som kan behandlas med dem.
– På det här området finns också mycket otrevliga och osunda inslag, som den senaste tidens diskussion har visat, säger Saarikko, som anser att lagstiftningen behöver utvecklas. Men: – På grund av andra stora lagstiftningsprojekt är det mycket svårt att under den här valperioden längre få loss resurser för att bereda en sådan helhet.
Tidigare i veckan gick riksdagsledamoten Päivi Räsänen (KD), själv läkare, i en insändare i Helsingin Sanomat ut och krävde lagstiftning som skulle begränsa den alternativa vården och skydda utsatta grupper. Också Läkarförbundet driver frågan sedan länge.
– I ett första skede vore det bra att begränsa vården av vissa sjukdomar och patientgrupper så att den kan ske bara i samarbete med en läkare. Sedan kunde man bereda egen lagstiftning som mer ingående reglerar den alternativa vården. Samtidigt måste man konstatera att det är mycket utmanande att reglera den här typen av verksamhet, säger Saarikko, som vill se mer forskning kring alternativa vårdformer och en databas med information om forskningen.
Eliminera hälsorisker
För närmare tio år sedan kom en arbetsgrupp vid Social- och hälsovårds- ministeriet med förslag till ny lagstiftning som skulle reglera den alternativa vården i särskilt känsliga fall. Eller åtminstone förbättra patientsäkerheten en smula.
– Men den hamnade i skåpet på ministeriet, även om den miniminivå av lagstiftning som föreslogs absolut skulle behövas, säger Hannu Lauerma, ansvarig överläkare på Psykiatriska sjukhuset för fångar och den som representerade Läkarförbundet i arbetsgruppen då det begav sig.
I en kolumn i Turun Sanomat strax före jul tog han ställning till det beryktade silvervattnet som lett till polisutredning i Österbotten efter att svenska Yle berättat om en mamma som ger vattnet till sin baby.
”Det är en hisnande tanke att den medicinska vetenskapen med vett och vilje skulle undvika särskilt effektiva och helt ofarliga vårdformer”, dundrar Lauerma i kolumnen, och avfärdar det populära påståendet att fakta i själva verket är en fråga om åsikter.
I det förslag som lades fram 2009 skulle de som behandlar särskilt utsatta grupper – som barn, personer med funktionsnedsättningar och personer som är allvarligt sjuka psykiskt eller fysiskt – med alternativa metoder åläggas att informera behandlande läkare och sjukvård om de alternativa behandlingarna.
– Ta nu till exempel en gravid kvinna som behandlas med örtpreparat – eftersom de kan vara skadliga för fostret är det viktigt att sjukvården informeras så att man kan eliminera hälsoriskerna. Det handlar inte om att begränsa någons businessmöjligheter nämnvärt, säger Lauerma.
En specifik begränsning i förslaget handlade om att hypnos bara skulle få utföras av professionella inom den etablerade vården.
– Hypnos kan i vissa fall leda till svår psykos. Jag har också sett fall där personer med allvarlig schizofreni i psykos begått brott mot liv när de behandlats bara med homeopati eller örter. Men med rätt psykosbehandling sjunker risken för brott mot liv till en femtondel av vad den är utan behandling, säger Lauerma.
Exemplet är kanske drastiskt, men syftar till att visa varför lagstiftning behövs om vem som får vårda utsatta grupper. Ännu bättre än det gamla finska förslaget skulle den svenska modellen vara, tycker Lauerma, som förbjuder andra än yrkesutbildade personer inom hälsooch sjukvården att behandla vissa utsatta grupper.
– Det vore en bra lösning. Men vill man inte gå så långt är vårt förslag ett alternativ, det är en mycket lindrig reglering och det är ofattbart och ansvarslöst att det finns ett motstånd mot det här.
Enstaka anmälningar
Motstånd eller inte, ingen av dåvarande omsorgsministern Paula Risikkos efterträdare har heller grävt fram rapporten ur skåpet. Tills vidare gäller alltså att ingen specifikt övervakar eller reglerar just det här området.
– Så länge det inte handlar om yrkesutbildade personer inom hälsooch sjukvården som ger den alternativa vården, och det gör det ju för det mesta inte, så är det ingen som särskilt övervakar det här området. Därför vet vi heller inte hur stora problem det eventuellt finns. Men sunda förnuftet säger ju att åtminstone de särskilt utsatta grupperna borde skyddas, säger Tarja Holi, direktör på Tillstånds- och tillsynsverket för socialoch hälsovården, Valvira.
Konkurrens- och konsumentverket, KKV, får enstaka anmälningar som gäller alternativ vård, men de är inte särskilt många – kanske tio till femton per år, bedömer Kristiina Vainio som är jurist på KKV.
– Om det handlar om enstaka anmälningar och det inte är frågan om extra allvarliga fall är det osannolikt att tröskeln för att börja utreda saken överskrids. Vi får tusentals anmälningar per år så vi måste prioritera. De senaste åren har vi inte haft några större fall som gällt alternativ vård, snarast då enstaka personer som anmält till exempel ängelterapi och misstänker utövaren för felaktig marknadsföring, säger Vainio.
Konsumentskyddslagen gäller också alternativ vård och produkter, men på ett allmänt plan som gäller alla nyttigheter. Är det till exempel fråga om oklarheter kring betalning eller vilseledande marknadsföring kan paragraferna vara till hjälp.
– Men om det handlar om att någon blivit utan den vård som hen skulle ha behövt är det snarast strafflagen som eventuellt kan komma i fråga, säger Vainio.
Säljaren bär ansvar
Och produkterna då, som silvervattnet? Visst finns det olika övervakande instanser som övervakar sin egen tomt, som Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea som övervakar läkemedel, Livsmedelssäkerhetsverket Evira som övervakar kosttillskott och Säkerhets- och kemikalieverket Tukes som övervakar en lång rad konsumentprodukter och tjänster. Men för alla produkter gäller inte några särskilda bestämmelser. Finns det ingen speciallagstiftning gäller konsumentsäkerhetslagen som stadgar att produkter ska vara säkra och inte farliga, och konsumentskyddslagen som förbjuder till exempel vilseledande marknadsföring – alltså att man inte får lova mer än man kan hålla.
– Men inte finns det någon förhandsgranskning när det gäller allmänna konsumtionsvaror, det är fritt fram att sälja dem. Först då det kommer klagomål kan de tas till granskning, säger ledande sakkunniga Anna Pukander på Tukes.
Många av de alternativa produkterna och metoderna hamnar i gränslandet mellan olika övervaka- re eller helt utanför deras tomter.
– Men det är klart att den som säljer har ansvar för produkten. Och den som saluför en vara ska vara noggrann och sakkunnig, men vad det innebär är förstås en tolkningsfråga.
Fältet är fritt och vilt
Också på Centralförbundet för naturmedicin, CFN, vill man gärna se lagstiftning om den alternativa vården, men på lite andra grunder.
– Fältet är fritt och vilt då det saknas reglering. Vi för själva register över utbildade terapeuter och utbildningar som håller måtttet, och försöker få till stånd en rättning i leden. Det förbättrar både de utbildade terapeuternas och konsumenternas ställning. Men det är svårt att göra någonting eller planera för förbättringar då myndigheternas inställning är så fundamentalt negativ, säger Merja Riska, ordförande för CFN. Hur ska konsumenten kunna avgöra vad som håller måttet och vad som är humbug? – Det kan man inte heller. I Finland kan vem som helst sätta upp en lapp på dörren att hen är terapeut, säger Riska.
Ansvarige överläkaren Hannu Lauerma ser ändå inget behov för särskilda register för alternativa terapier och utövare.
– Om en vårdform är effektiv och inte skadlig är det helt galet att tänka sig att myndigheterna och skolmedicinen inte skulle vilja uppta den som en del av den etablerade vården.
Men att reglera de alternativa metoderna och vem som får behandlas betyder inte att förkasta eller förbjuda dem. De kan ha många positiva effekter också, säger Lauerma.
– Alternativa terapier kan ge tröst, kontakter och få folk att må bra. Men de ska likställas med underhållning eller kosmetik. Det är inget ont i det, men ska inte förväxlas med hälso- och sjukvård.
I ett första skede vore det bra att begränsa vården av vissa sjukdomar och patientgrupper så att den kan ske bara i samarbete med en läkare.
Annika Saarikko
Familje- och omsorgsminister