Vacker gestaltning av tid och förlust
Det är ingen enkel sak att visualisera förlust och tid på ett sätt som inte är banalt eller övertydligt. Jorma Puranen lyckas.
■ Hur uttrycker man i konst något så ogreppbart och överväldigande som tidens gång? Inflytandet från 1600talets Vanitasstilleben lever kvar än i dag: dödskallen som motiv verkar inte försvinna trots att det är omöjligt att ta på allvar. Ser man sig om efter något mer sofistikerat faller tankarna på jordkonsten. Inom den har tiden alltid varit en del av helheten, i den meningen att tidens inverkan på naturen förr eller senare ofrånkomligen kommer att vinna över verket. Liknande poetisk melankoli är svår att uppnå inom mer traditionell konst, speciellt tvådimensionell sådan. Det är ingen enkel sak att visualisera förlust och tid i ett format som ska fungera i ett galleri på ett sätt som inte är banalt eller övertydligt. Jorma Puranen lyckas.
Det är egentligen föga förvånande att Puranens nya utställning som behandlar förlust är en fin helhet. Det är sedan tidigare känt att han är en fotograf som på ett intelligent men samtidigt även estetiskt och skört sätt kan skapa verk som handlar om det förflutna. Genom att på ett innovativt och intressant sätt avbilda arkivmaterial (till exempel gamla oljeporträtt eller glasnegativ) har Puranen med rätta etablerat sin plats som en av vårt lands mest respekterade fotokonstnärer. I nya Memorandum of Loss visar han mångdimensionella verk som visuellt är vackrare än någonsin och som också konceptuellt är starka.
Utställningen består av tre mindre helheter: en som handlar om polarexpeditionernas guldålder, en som handlar om konkreta ting som gått förlorade och en som handlar om afroamerikanska rättigheter. Det kan tyckas vara en salig blandning. Det är det också, till den mån att man nästan hajar till när svartvit polartrakt byts ut mot solariserat collage med amerikansk popkultur som tema. Det är kanske inte en perfekt smidig övergång, men på något sätt fungerar den. När ett så pass rymligt galleri som Anhava ska fyllas blir det lätt upprepningar, och tack vare mångsidigheten är så inte fallet på Puranens utställning.
Puranens sätt att reproducera arkivmaterial avslöjar deras egenskaper och skavanker. Med rätt ljussättning får han ett gammalt fotonegativ att förvandlas till blänkande silverskimmer eller små dammkorn på en bildyta att kasta dramatiska skuggor. Genom att reproducera negativ och tavlor konkretiserar Puranen deras ålder och fråntar dem deras verklighetstrogenhet.
Frustrerande och berörande
Memorandum of Loss har flera höjdpunkter. Till dessa hör till exempel det nästan osynliga silkscreentryckta porträttet på författaren James Baldwin, samt väggen med verk som listar spännande, vackra eller underbara saker som försvunnit. Att se bilder på religiös konst som förstörts av talibaner och av missionärer är smärtsamt och deprimerande, men dessa balanseras av bilder som är frustrerande på ett mer humoristiskt sätt: betraktaren påminns till exempel om en brittisk spionthriller från 1941 som gått förlorad.
Mest gripande är dock verken om polartrakter och historiska polarexpeditioner. Det är något med expeditionerna som starkt berör. Varför skulle annars experten i tvserien Engelska Antikrundan röras till tårar när saker relaterade till Ernest Shackletons eller Robert Falcon Scotts legendariska expeditioner dyker upp, eller Bea Uusmas bok om Andrées sorgliga polarexpedition slukas av tusentals och åter tusentals läsare?
Utställningen börjar med Puranens nytolkning av två bilder från Scotts förödande Terra Novaexpedition (1910–1913), föreställandes en draghund vid namn Chris intill en grammofon. Originalfotografen Herbert Pontings bilder är käcka pastischer på den kända His Master’s Voicemålningen, men Puranens kopia är spöklik och repad, översnöad med silvrigt blänk. Ett eko.
Till skillnad från så många andra som arbetar med arkivmaterial är Puranens intresse för materialiteten likvärdigt med intresset för motivet. I kombination med den rätta balansen mellan det visuella och det intellektuella blir resultatet oerhört starkt. Minnen utan nostalgi.
Utställningen består av tre mindre helheter: en som handlar om polarexpeditionernas guldålder, en som handlar om konkreta ting som gått förlorade och en som handlar om afroamerikanska rättigheter.