Mitt lilla ankare

Det finns förstås oändligt många saker som inte är som man föreställt sig. Alltså efter att ens eget barn gjort insteg i livet. När jag var gravid sa en kompis till min man att man blir begränsad och inte alls kan fortsätta på samma sätt som förr efter att man fått barn. Jag var mycket upprörd då. Tanken att mitt barn skulle vara en börda gjorde mig jätteledsen.

Och jag håller fast vid den tanken även om det ju faktiskt är sant att livet förändras otroligt mycket. Kanske beroende på hurdan människa den där lilla personen är och hurdant liv man levt. Men jag vet inte om han begränsar mig så mycket som han sätter sunda gränser för mig. Han förankrar mig i en stilla lunk som är bra för mig.

Klart att det är många sms som blir halvgjorda och telefonsamtal till vänner som blir ogjorda eller resor till andra länder som får vänta några år. Självklart blir flexibiliteten lidande, för jag har en annan människa att ta hänsyn till. Inga late night övningar på pianot eller ihopsvarvande av en radioandakt när andan faller på. För det finns en person som kanske behöver mig.

Så många timmar på soffan ammande (med telefonen eller plattan precis utom räckhåll). Vem hade anat att det var ett heltidsjobb bara att amma? Och jag påminde mig om privilegiet att bara få sitta, helt tillåtet.

Jag är väl medveten om att han bara är till låns. Och att tiden går alltför fort. Därför rusar jag hem från jobbet och tackar nej till diverse saker. För jag vill vara med honom. I don’t wanna miss a thing, som Ronan sjunger. Det är väl jag som ska vara hans ankare, hans trygga hamn. Men han är lika mycket mitt ankare som gör att jag hålls lite stadigare i livets storm och strid.