Farbror Zachris
Min väninna Kickan beslöt att fira allas vår sagofarbror Zacharias Topelius 200-årsdag på ett högst personligt vis. Hon bjöd in till en litterär afton av begränsad omfattning eftersom hon bara har fem stolar runt matbordet i sin lilla lägenhet. Inbjudan var skriftlig på fint gult brevpapper och jag tilldelades stol nr 3. Vi skulle dela våra minnen av Topelius, en dikt, en saga, en sång, ett prosastycke.
Det blev en blandning som skulle ha tilltalat festföremålet med tanke på hans mångsidighet. Han skrev ju det mesta från dikter, psalmer, pjäser, visor och sagor till historiska romaner i Walter Scotts och Victor Hugos anda. Han var imponerande flitig och hans fantasi var oändlig. Fältskärns berättelser (jo, jag har faktiskt läst dem i en oförkortad praktupplaga från 1907) blev för mig en spännande introduktion i Finlands äldre historia.
Vi som satt på de fem stolarna var i den åldern att vi har läst rätt mycket av Topelius i skolan. Ett par av oss mindes hur man varje år spelade någon av Topelius’ sagopjäser på skolans julfest. Rövarhistorien Rinaldo Rinaldini tilltalade särskilt pojkarna i mitt läroverk. Det kändes tryggt att veta att det goda alltid övervinner det onda, det är den återkommande sensmoralen i pjäser som Sanningens pärla, Skyddsängeln, Fågel Blå, som alla återfinns i Topelius oerhört populära Läsning för barn, utgiven i åtta band mellan åren 1865 och 1896 och egentligen den enda barnlitteraturen på svenska långt in på 1900-talet. En del av berättelserna hade tidigare publicerats i barntidningar över hela Norden.
Mitt bidrag vid träffen var en sliten upplaga av Läsebok för de lägsta läroverken i Finland, med underrubriken Boken om Vårt Land, ursprungligen utgiven 1875. Min bok är från 1897 och är redan åttonde upplagan. Boken om vårt land ingick i skolornas undervisning långt in på 1900-talet. I det sjätte kapitlet beskrivs bland annat Helsingfors utveckling: ”Folkmängden växer hastigt, industrin bygger sina verkstäder, järnvägarna rassla, gaslågorna skimra, grönskande parker utbreda sig.” Även om ångfartygen röka i hamnen och varorna inströmma är Helsingfors ännu en huvudstad i vardande, där är för dyrt för vårt armod, för frestande för våra svagheter, där återstår mycket att förbättra. Men, tillägger Topelius, ”där är ock mycket samladt af landets bästa kraft, af vaket lif” och, påpekar han ”tiden har fogat det så; vi måste pröfva allt och behålla det bästa”.