Jörn Donner föreslår en sanningskommission om 1918
Gränser fascinerar Jörn Donner. I sin nya roman återvänder Donner till gränsen mellan Finland och Ryssland på Karelska näset, med ett triangeldrama som utspelar sig mot fonden av de våldsamma månaderna efter inbördeskriget.
Slumpen sammanför Anna och Alexander i en villa på Karelska näset. Hon är en finländsk kvinna med oklart förflutet, han är rysk jude och har kommit över gränsen samma dag som de vita intagit Viborg, den 29 april 1918.
Tillsammans försöker de hanka sig fram i en farlig tillvaro präglad av ensamhet, rädsla, våld och död. Alla svälter och fryser. Och alla tänker i första hand på sig själva eftersom det är enda sättet att överleva.
– Den vita segern firades med avrättningar och deportationer. Efter att de vita hade intagit Viborg genomförde de en massaker på röda, judar och ryssar, säger Jörn Donner.
– Jag gör ett försök att skildra en våldsam tid där folk älskar och hatar varandra. Det är en tragedi där en del mördas, andra överlever.
Jörn Donners roman, Blod är tunnare än vatten, bygger på verklighe- ten sådan den såg ut på Karelska näset under de kaotiska månaderna efter inbördeskrigets slut. Donner har forskat i olika arkiv och han har läst sin pappas, Kai Donners, anteckningar från perioden som gränskommendör över Karelska näset. Fanns det något i din pappas anteckningar som förvånade dig? – Nja, jag använder mig inte av hans tankar. Han var en högersinnad man och egentligen borde man skriva en biografi över honom. 1916 flydde han med sin hustru till Stockholm men 1918 återvände han, när Mannerheim kallade, och installerade sig på Karelska näset.
Romanens fiktiva gränskommendör heter Karl men kallas Kaptenen. Han är dramats tredje huvudperson och honom är både Anna och Alexander beroende av.
Men också verkliga personer förekommer i boken. En av dem är Gunnar Mörn, journalist på Arbetet i Åbo. Mörn kommer till Viborg men finner sig efter den vita segern vara en jagad man som så småningom hamnar i fånglägret för röda på Sveaborg.
Jörn Donner har sysslat med gränser också tidigare. Filmen Gränsen 1918, producerad av Donner men med manus av Aleksi Bardy och regi av Lauri Törhönen, utspelar sig i likhet med nya romanen vid Systerbäck och handlar även den om en gränskommendör.
Nu när Donner försiktiga planer
på en film som bygger på Blod är tunnare än vatten. Manus skrivs för tillfället men inte av Donner. Däremot tänker han sig att han själv regisserar.
– Men i sista hand handlar allt om pengar. Vi ser hur det blir.
Jag skriver, alltså finns jag, lyder ett uttryck som Donner själv myntat. Ändå funderar han allvarligt på att sluta skriva romaner.
– Får se vad det blir av den saken. Men åtminstone tänker jag mig ett sabbatsår från romanskrivandet.
På gång är en brevväxlingsbok med yngste sonen Rafael Donner och Donner senior viftar avvärjande när jag för den på tal.
– Visst, visst. Vi ser vad det blir av den.
Minnet av Bergman
I köket hemma hos Jörn Donner står den Oscarsstatyett han fick för filmen Fanny & Alexander, regisserad av Ingmar Bergman men producerad av Jörn Donner som då var vd på Svenska Filminstitutet. Statyetten fungerar som bokstöd för kokböckerna.
Kostnaderna för Fanny och Alexander väckte ett ramaskri i Sverige men Donner stod på sig. När filmen fick sin Oscar tyckte den nya ledningen för filminstitutet att statyetten borde tillhöra institutet och inte Donner.
Institutet kapitulerade först efter att Ingmar Bergman hade skrivit ett rasande brev där han förklarade var statyetten hörde hemma.
Filmregissören Ingmar Bergman har Jörn Donner flera gånger återkommit till och det gör han även i år, då hundraårsminnet av Bergmans födelse firas.
Filmen Minnet av Ingmar Bergman, gjord tillsammans med Rafael Donner, blev klar för några dagar sedan och sänds i tv senare i år.
Donner intervjuade Ingmar Bergman för tv 1975 och 1987 och filmen består till största delen av material från de två intervjuerna som inte visats tidigare.
Upprymt refererar Donner sitt första möte med Ingmar Bergman. Året var 1953, platsen var Lallukka.
– Bergman kom till Helsingfors för att hålla föredrag för filmjournalisterna. Harriet Andersson var också med.
– Det finns journalfilmer från det mötet och de ingår nu i min film.
– Vi talades vid i telefon efter att Bergman hade flyttat till Fårö. Men på sluttampen hade vi ingen kontakt. Han drog sig undan.
I Minnet av Bergman får vi förutom intervjuer med Bergman också höra Jörn Donner dela med sig av minnen och anekdoter. Gav Ingmar Bergman dig några råd vad gällde film? – Inte ett enda. Men jag tar upp hans rådgivning i filmen. Den ende som gett mig råd om film är Antonioni. Han tyckte att jag berättade för mycket ur text och att det inte bildmässigt var tillräckligt intressant vilket jag gärna medger.
– I övrigt har jag inte bestått mig med råd och jag ger inga heller, utom när folk kommer med dåliga filmmanus som de vill att jag ska läsa.
Sanningskommission
Om några dagar, den 27 januari 2018, infaller hundraårsdagen av inbördeskrigets utbrott. Vi återvänder till inbördeskriget vars fasor Jörn Donner skildrade även i den bok han i fjol var med om att skriva.
Märklig är nu tidens gång. Kollektiv Helsingforsdagbok 1917-1918 är skriven av Samu Nyström och bygger på brev, dagböcker och tidningsartiklar. Boken handlar om hur vanliga helsingforsare tog sig igenom det tunga år 1918.
Inbördeskriget var länge ett nedtystat trauma men har på senare år behandlats i bland annat litteraturen. Har vi bearbetat inbördeskriget tillräckligt tycker du? – En sanningskommission i likhet med den Sydafrika tillsatte efter apartheidregeringens fall är ingen dum idé. Det finns alltjämt ärr efter inbördeskriget, framför allt röda ärr, och det finns outforskat material.