Rött och vitt, hett och kallt
Det ligger ett stort och noggrant arbete bakom den skenbara självklarhet amatörensemblen på Kareliascenen utstrålar.
teateR Musikteatern 18. Två unga kvinnors berättelse under inbördeskriget 1918.
regi: Karin Berglund. Manus: Monika Fagerholm, Hanna Åkerfelt. Musik: Sanna Himmelroos. Kapellmästare: Marianne Maans. Scenografi: Hanne Horte-Garner. Koreografi: annatuuli Saine. På scen: anna Malmsten, Emilia Ekström, Linus Mäkelä, Birk Lerviks, andrea Degerlund, Karin Westerlund, anna Wasström, annaMatilda rosendal, Elvira niemi, Wilma Westerlund, Karin Karlsson, m.fl. Föreställning på Karelia i Ekenäs den 21.1.
Vårt lands historia har en dramaturgi som är tacksam för en teater. Strax efter det lyckliga slutet, självständigheten 1917, rullas ett intensivt och tragiskt händelseförlopp i gång. Ingen familj undkommer.
Där Anna Lindholms bok Projekt Ines, som Musikteatern 18 utgår från, i huvudsak har ett vitt perspektiv, är proportionerna för Monika Fagerholms och Hanna Åkerfelts manus mer jämnt fördelat mellan de röda och de vita. Ella och Ebba, som i huvudsak bygger på Anita och Anna i Projekt Ines, får ungefär lika stor plats i den berättelse som gestaltas på Kareliascenen i Ekenäs.
Ella (Anna Malmsten) är en högreståndsflicka som dansar, fotograferar och leker snöbollskrig. Hon föds in i en politisk medvetenhet som är självklar för henne och hennes omgivning, också om hon behöver förklara sin rätt att formulera sig. Men det beror på att hon är flicka, inte på åsikterna i sig. Malmstens Ella är full av tvekan och osäkerhet på ett sätt som gör att man känner med henne. Pendelrörelsen mellan ”kall” och ”het” är ångestladdad. I början av föreställningen gäller Ellas kamp att försvara sin plats i kamratkretsen och vid sin kavaljers sida, inte i samhället.
Ebba (Emilia Ekström) är en po litisk sökare och hennes väg till de åsikter som blir hennes är mer trevande. Hon erövrar sin övertygelse samtidigt som hon erövrar språket och den politiska terminologin. Ebba blir lärarinna och i slutscenen upprättar hon ett arkiv över kriget, ett efterspel till händelseförloppet. Ekström bygger upp sin roll långsamt och övertygande.
Karin Berglunds regi är säker. Hon styr över amatörskådespelarna på ett sätt som gör dem alla och berättelsen rättvisa. Här finns många stora scener med många närvarande. Ändå behöver man i publiken aldrig vara osäker på vem man ska följa med, var det viktiga händer. Ingen står med armarna hängande eller irrande blick på scen. Alla har en funktion och samtliga ungdomar behandlar sina rollgestalter med respekt. Det är intressant att regissören lyckas med konststycket att ha nästan vattentäta skott mellan de vita och de röda rollpersonerna, samtidigt som skådespelarna mödolöst rör sig över scen i olika grupperingar.
Det här är intressant också med tanke på den politiska färgbalansen. Det här är inte en pjäs som tar ställning för eller mot en politisk åskådning, annat än att den är för fred och ungdomarnas rätt till sin framtid. Det ligger ett stort och noggrant arbete bakom den skenbara självklarhet ensemblen utstrålar. Hanne Hortner-Garners dräkter och Sanna Himmelroos musik är valda med omsorg, tidstypiska, balanserade och välklingande, ingen är rädd att sjunga ut. Flera av tidsmarkörerna fungerar samtidigt som ledmotiv, hattar, brev och bilder.
Min enda invändning gäller tidsdispostionen. Första aktens upptakt 1916–1917 känns lite lång, medan själva krigshändelserna avhandlas rätt summariskt.