Inspirerande toner från österland
Mycket av det vi i dag anser utgöra kärnan i det västerländska har i själva verket arabiskt ursprung. Den musiken hördes på Aurorefestivalen i lördags.
RENÄSSANSMUSIK
Aurorefestivalen
Tusen och en natt. Al-Teslim, Oliphant, Trio Audi Alteram. Pauluskyrkan 20.1.
Aurore, festivalen för renässansmusik, fyller helt tydligt en nisch och är inte heller rädd för att utmana sin publik. En fullsatt Pauluskyrka bjöds denna gång på ett ambitiöst och mångsidigt program, man tackar speciellt för den digra och välgjorda programboken. Lördagens konsert hade österlandet i fokus och utmanade publiken att begrunda arabvärldens roll i renässansens Europa. Den arabiska civilisationen slog starkast rot i Spanien, men mycket av det vi i dag anser utgöra kärnan i det västerländska har i själva verket arabiskt ursprung – från violinen till universiteten.
Själv har jag belåtet beskådat hur den tidiga musiken på sista tiden närmat sig såväl den inhemska folkmusiken som musiktraditioner från andra länder. För den som liksom jag står med en fot i bägge
På bussen hem tvingas jag lyssna på medpassagerarens fördomar om ”turbanskallar” – jag önskar att han kunde ha insupit något av denna konserts budskap i stället.
världarna känns det rätt självklart att det finns så mycket gemensamt, men jag hoppas många i publiken även denna gång fick nya insikter. Aurore-konserten fungerade som en brobyggare i och med att man parallellkörde medeltida europeisk musik med arabiska folkmelodier – två musikstilar som starkt ställer melodin i fokus.
En intressant detalj var tonvikten på korsfararnas insatser och deras betydelse för de medeltida trubadursångerna. Kaija Saariaho och Amin Maalouf förtjänar verkligen en eloge för att trubaduren Jaufre Rudel tack vare operan L’amour de loin känns som en gammal bekant.
Sakralt och profant
Självskrivna för en konsert som denna var ensemblerna Oliphant och AlTeslim, specialiserade på medeltida respektive arabisk musik och med Leif och Eira Karlson som gemensamma nämnare. Sånginsatserna speglades fint i varandra: speciellt tyckte jag om Uli Kontu-Korhonens skira sopranregister, medan syriern Burhan Hamdon självklart var helt på sin mammas gata i den arabiska repertoaren. Trevligt att man friskt blandade sakralt och profant samt även lät rytmiken blomma.
En ny bekantskap var trion Audi Alteram med Petri Arvo (blockflöjter, dulcian), María Martínez-Ayerza (blockflöjter) och Petros Paukkunen (orgel), speciellt gillade jag de mer vågade klangkombinationerna såsom dulcian och brölande orgelregistreringar. I övrigt fick trion bidra med ett slags futurum i förhållande till resten av repertoaren – hur gick det sedan, när man lade till polyfoni och harmonier?
Det enda som kändes aningen malplacerat var improvisationerna över La follia-harmoniföljden, en superhit på sin tid. Cloun var väl att parallellköra även olika former av improvisation.
”Tusen och en natt är mångkulturens jubelsång!” förkunnar man i Aurores programbok. Brobyggande av detta slag kan man inte få för mycket av. På bussen hem tvingas jag lyssna på medpassagerarens fördomar om ”turbanskallar” – jag önskar att han kunde ha insupit något av denna konserts budskap i stället.