Krigsspel eller bilder av fred
Vapenexporten från Finland får oss att ställa frågor om krig och fred inför söndagens val.
Ivalrörelsen inför presidentvalet har två olika synsätt utkristalliserat sig kring krig och fred. Kort sagt: männen och medierna har gärna sett krigsscenarier och spelteorier kring dem. Kvinnorna, i synnerhet de två till vänster, Tuula Haatainen (SDP) och Merja Kyllönen (VF), har velat vända på det och tala om fredsbyggande.Också den sittande presidenten Sauli Niinistö har tidvis ställt sina vattenskidor i deras kölvatten och sagt att han inte heller vill tala om ”krigsspel”. Men sedan har han insett att han med sina tidvis helt släckta Natolyktor inte har råd att göra så heller.
Haatainen och Kyllönen har, med rätta, kritiserats för att de uppenbart kan ganska lite om säkerhetspolitik och har ett klent nätverk på området. Den fredsretorik de erbjuder i stället går också hem som ett förtroligt innespråk hos de grånade sextio och sjuttiotalisterna bland deras anhängare.
Men ändå är frågan om fred viktig att hålla i minnet.
Krig, fred och moral ställs på sin spets med de frågor om finländsk vapenexport som har dykt upp alldeles på slutsträckan inför valet. Utländska medier och aktivistgrupper har visat att finländska Patria AMVpansarfordon åtminstone i december dök upp i Jemen, ett land som i globala mått är en humanitär katastrof av väldiga proportioner.
Där anses den militärkoalition som leds av Saudiarabien i en ”episk batalj” ha attackerat Iranstödda rebeller och då också beskjutit civila och ett sjukhus. Det finsktillverkade pansarfordonet var bestyckat med en 12,7 millimeters tung kulspruta.
Att sälja finländska vapen till Saudiarabien och Qatar har varit omtvistat. Vid UM medger en tjänsteman (HS 21.1) att Finland ”har lämnat den gamla linjen” om att inte exportera vapen till konfliktzoner eller till platser där man kränker mänskliga rättigheter.
Hans chef, utrikesminister Timo Soini (Blå) anser att det bara handlar om reservdelar, som om det vore mera försvarbart att upprätthålla en arsenal man redan sålt in på oklara grunder. Tvärtom vore det ju en utmärkt påtryckning att hålla inne med leveranserna för att tvinga kunden att justera sin humanitära praxis i fält.
Timo Soini har kommit till makten bland annat genom retoriken om att hjälpa nödlidande i världens krigszoner ”på ort och ställe”. Det är knappast den här formen av hjälp som avses. Å andra sidan bryr Soini och hans tynande blåa hållasigvidmaktenfraktion kanske sig inte längre. Den är ju just nu regeringens mest betydande reservdel.
Filosofin kring upprustning och vapen bygger ofta på avskräckningsfilosofin. Ett land med en betryggande arsenal sägs genom det tysta hotet avstyra krig. Ofta lånar vi in det latinska citatet ”si vis pacem para bellum” som en stor visdom. Rusta för krig om det är fred du vill ha.
Om så väl vore. Skribenten Publius Flavius Vegetius Renatus anses (vid sidan av texter i veterinärmedicin) ha skrivit den berömda frasen i verket ”Om militära frågor” så sent som i mitten av 400talet. Trettio år senare gick romarriket under. Efter ständiga landavträdelser, belägringar och svält blev två germaner samregerande kejsare i Rom tills den ena vid en fest mördade och styckade den andra.
Under 1840talet skruvade den franske pacifisten Barthélemy Enfantin om frasen till ”om du vill ha fred, rusta för fred”. År 2018 är det värt att se också den sidan av myntet – att kunna sin säkerhetspolitik, men att också aktivt ha inre bilder av fred. Det är inte detsamma som att med sammanbitna läppar balansera så att vi inte råkar i krig. Fred förutsätter aktiva åtgärder internationellt.
Det är motsägelsefullt att en legendarisk president som Urho Kekkonen, som sannerligen hade en hårdför historia ända bakåt till 1917–18 års händelser, ändå internationellt gjorde mer för att skapa fred och samförstånd i Europa än någon av söndagens kandidater ens vågar visionera om.